Johanna Wistrand är en gammal vän till mig, och igår träffades vi för första gången. Först på bussen på vägen in (vi gick på Ann Ljungbergs Skrivmingel tillsammans) slog det mig att jag inte, per se, enligt något sorts traditionella, verkliga-världen bild av vänskap, kände henne.

Vilket ju är rent nonsens förstås. Vi har varit vänner på Facebook i evigheter, vilket kanske inte i sig är någon garanti för vänskap, men dels är Johanna en av få personer som faktiskt är någorlunda ärliga på Facebook, och dels har hon också lektörs-läst flera av mina manus.

Om man inte lär känna varandra då vet jag inte hur man skulle göra det bättre.

En gång för länge, länge sen (fem år? Sex år?) var Johanna den första personen som läste det manus som efter lång, lång tid skulle bli Läsarna i Broken Wheel rekommenderar på ett professionellt sätt. Herregud, vad hon måste ha kämpat med de kommentarerna. På ett konstruktivt och uppmuntrande sätt lyckades hon ändå föra fram att jag skulle skriva om stora delar av det. Jag minns fortfarande att det manuset kryllade av blickar. Arga blickar, nyfikna blickar, vänliga blickar – inga karaktärer kunde vara i samma rum utan att dessa blickar på något sätt kastades fram och tillbaka. Till slut skrev Johanna ett vänligt: ”Katarina, om två personer pratar med varandra kan läsaren anta att de ibland ser på varandra”, ett litet tips som jag fortfarande har nytta av.

I mer nutid har Johanna också läst två versioner av min nästa bok, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt. Jag får förstås ett fantastiskt stöd från mitt förlag, men det är också min andra bok, och första gången jag skriver mot någon sorts deadline som någon annan än jag bryr mig om. Som den neurotiska författaren jag är (finns det någon annan sort?) var jag livrädd för att det skulle sluta med ett manus som var okej. ”Ja, den andra boken är ju svår”, tänker jag mig att läsare skulle tänka. ”Men det är ändå synd eftersom hon verkade så lovande med den första”. Jag kände också att jag behövde så många perspektiv på min bok som jag kunde få.

Det är oerhört intressant att få kommentarer av en utomstående på två olika versioner, eftersom man då också får en dokumenterad bild av hur det har ändrats. Jag har tidigare skrivit om Johannas fantastiska kommentarer på den första versionen av mitt manus (Se Tidiga utkast eller Det freudianska med första utkast). I nästa kommentarer var hon nästan odelat positiv, särskilt kring de delarna som hon inte riktigt tyckte hade fungerat i den första versionen.

Och det ska vi också ses och prata om idag – redigeringsprocessen, hur man fördjupar utkast, och hur mycket tid man behöver ha på sig för att göra det.

Själva Skrivminglet var också fantastiskt trevligt. Johanna Mo pratar insatt om hur manushanteringen går till på förlag, vilket verkar möta ett enormt uppdämt behov. Ett behov av att få reda på hur förlagen tänker, även om många en annan fråga också fanns i bakgrunden: tänker förlagen? Vilket Johanna helt klart visade att de gjorde, på ett öppet och ärligt sätt. Vad jag hade behövt Johanna Mo när jag själv letade efter ett förlag!

Jag träffade också Birgitta Backlund, denna fantastiska kvinna som alltid lyckas pigga upp mig. Det finns något befriande med galna människor – något fint med en galenskap som talar direkt till ens egen.

Här skulle det med fördel ha kunnat finnas bilder från Skrivminglet eller på någon av Johannorna, men det glömmer jag alltid bort att ta, så ni får använda er fantasi.