Vägen mellan Sao Paulo och Santos

Vägen mellan Sao Paulo och Santos var till och med vackrare på natten. När vi väl lämnade Sao Paulo var det för länge sedan mörkt, så det enda som syntes var ljusen från Santos och ett kompakt mörker som jag visste var antingen berg eller hav. I bilen pratade Ana och Zé om Coehlo, och jag lyssnade på Eilen Jewell som sjöng Worried mind, och tänkte på alla konstiga vägar och beslut och slumpen och turen som ledde mig till just den här platsen i livet, njutandes av en brasiliansk motorväg tillsammans med en bokhandlare från Santos och en portugisisk författare och min tappra och trogna guide.

Det finns så många liv att leva där ute, så många historier som jag aldrig kommer berätta och språk jag aldrig kommer lära mig, människor jag inte träffat ännu och människor som jag aldrig kommer träffa, och just då var den tanken inspirerande istället för deprimerande. Men det är också en mysterium, att jag så länge har stannat i samma stad och samma land, när det finns så många äventyr att uppleva där ute.

Sao Paulo

Sao Paulo: förlåt allt negativt jag någonsin tänkt om dig! Jag tar tillbaka det! Du är underbar!

Och jag måste erkänna det, jag hade tänkt negativa saker om staden. Till mitt försvar ska sägas att jag bara åkte igenom den på vägen från flygplatsen, när jag var trött och svettigt och inte hade rökt på alldeles för länge, men för mig verkade hela stan bara bestå av höghus, och de enda färgerna vara smutsvitt, beige och sandfärgat. Jag fick ingen känsla alls för något som helst centrum, vilket förmodligen var för att det inte finns ett: ”People always ask me where the city centre is”, sa Matthew Shirts, som brukade jobba på National Geographic och som bott i Sao Paulo i tjugo år. ”And I always tell them that there isn’t one centre, there’s many. It’s a city of twelve million people.”

Matthew brukade skriva en kolumn om sitt dagliga liv i Vila Madalena, och är förmodligen ansvarig för att det gentrifierats till den charmiga, bohemiska stadsdel det är idag. Det är ett helt fantastiskt område: husen är små och individuella, målade gula eller rosa eller klarblå eller täckta av gatukonst. Där finns konstgallerier, små butiker och cafér. Och barer. Många barer. Till skillnad från Santos är Sao Paulo byggt på höga kullar, så gatorna påminner mig om San Francisco. Själva området påminner mig om San Francisco före it-människorna. Jag var i stan för ett event i en fantastisk bokhandel, och efteråt strosade vi långsamt bort till en restaurang ett kvarter bort, där ett jazzband spelade och människor åt och drack och hängde med vänner. När vi lämnade vid midnatt var människorna och bandet fortfarande igång.

En helt vanlig måndag i Vila Madalena.

Språk och berättelser

Jag har rest i fyra veckor nu, och jag har skrivit. Men det är en intressant del av att resa: jag är oftare mycket bättre på att hitta nya berättelser än att fokusera på idén som jag borde jobba på. Det är någonting med att vara omgiven av alla de där historierna som existerar överallt, och att vara öppen inför dem. I DC tjuvlyssnade jag på konversationer i barer, gjorde listor på allt som kännetecknade människor i DC, antecknade vad människor jobbade med och försökte beskriva alla gator och platser och människor som jag såg. Jag var helt ointresserad av den lilla engelska byn som så nyligen verkade så intressant, och tänkte istället på vad som skulle få människor i Washington att döda varandra (inte politik, alldeles för uppenbart), och tänka på vilka situationer en besökande författare skulle kunna hamna i här.

Men Brasilien var annorlunda. I Santos kunde jag plötsligt besöka min engelska by igen, och återförenas med människorna som jag hade lämnat där. Jag tror att det var för att jag inte längre var omgiven av andra berättelser, eller snarare: att jag inte längre kunde förstå berättelserna runt omkring mig. Delvis från ett rent språkligt perspektiv: jag skriver mer effektivt när jag är i ett land vars språk jag inte pratar. Det handlar förmodligen om en djupt känd längtan att använda andra ord än ”hej” och ”tack” (jag skriver också mycket längre Facebookmeddelanden till alla mina vänner..). Men det handlar också om att miljön var så främmande för mig att jag inte kunde uppfatta några av berättelserna. Jag visste att de existerade, men jag kunde inte få tillgång till dem. Allt var nytt: rytmen, arkitekturen, elledningarna, kaffet, kroppsspråket. Jag kunde lyssna på de tre äldre männen som satt på bordet bredvid mig över tre små tomma koppar espresso, men jag kunde inte hitta på några historier om dem. Vad jobbade de med? Var bodde de? Var de gamla vänner, kollegor, grannar, fiender? Vem vet?

Men efter fem dagar i Santos började jag faktiskt hitta dem igen. Plötsligt var jag medveten om alla möjligheter som fanns där ute. Jag förstod förstås inte Brasilien. Det är inte ett land man förstår, inte ens om du bott här i tjugo år eller, misstänker jag, är född här. Men jag började se potentiella karaktärer i alla jag mötte, och yrken, och hur människor pratar med varandra, och plötsligt övergav jag min engelska by igen och fundera över hur min bestämda och effektiva författare skulle klara av den brasilianska kulturen, och vem som skulle dö här.

En bokhandlare i tropikerna

Vi satt och drack öl och åt hamburgare den sista kvällen i Santos. Bokhandlaren berättade att han planera att skriva en bok med titeln ”Bokhandlaren i tropikerna”. Tills dess använde han Facebook för att hämnas på irriterande kunder. De verkade vara lika många i Brasilien som i Sverige.

Några exempel:
En irriterande dam kom in i bokhandeln. Jag missade bakgrunden till varför Bokhandlaren var så övertygad om att han inte kunde hjälpa henne, men hon vägrade i alla fall acceptera det.
Hon: ”Jag har letat överallt! Du är den enda som kan hjälpa mig!”
Bokhandlaren: ”Det tvivlar jag på.”
Hon: ”Jag är säker på att du kan det!”
Han: ”Jag är säker på att jag inte kan det.”
Och så fortsatte det, fram och tillbaka, tills Bokhandlaren bestämde sig för att bara stå där, tyst och orörlig, ”som en sten”, tills hon så småningom gick därifrån.

Han delade också med sig av den bästa historien som jag hört på temat Kunder som inte vet vad de letar efter (Ni vet: ”Jag kommer inte ihåg författaren eller titeln eller vad den handlar om, men jag vet att den är blå. Eller röd. Kan du söka på det i datorn?”). Hans kund visste inte ens färgen, men hon visste att den var ”så här tjock”, och så måttade hon ett par centimeter med tummen och pekfingret. Bokhandlaren gick förstås runt i butiken och måttade med fingrarna och jämförde med alla böcker han såg. Jag misstänker att hon också gick därifrån till slut.

Men jag vill inte att ni på något sätt ska tro att Bokhandlaren är osocial eller grinig eller människofientlig som, säg, jag. Tvärtom. Vart han än går är det alltid någon som ropar en hälsning och får ett leende och en klapp på axeln och ett glatt ”oi!” tillbaka. Han verkar känna större delen av staden och gilla alla, och det är helt uppenbart att alla gillar honom.

Och apropå ”oi!”: Jag måste också berätta om Chauffören. Ni kanske minns honom som min guide från flygplatsen i Sao Paulo när jag allra först kom till Brasilien. Han fortsätter köra folk fram och tillbaka mellan Santos och Sao Paulo, så den här veckan har vi ofta setts utanför teatern när han lämnat, hämtat eller väntat på någon och jag, öh, har rökt. Han talar väldigt lite engelska och jag nästan ingen portugisiska, men vi hälsar alltid på varandra som gamla vänner. Han säger ”Hello” och jag säger ”Oi! Todo ben?” Varje gång ler han uppmuntrande och låtsas vara imponerad av min portugisiska. Efter det har vi i stort uttömt vårt gemensamma språkförråd och övergår till det mer universella gest-språket.

På middagen fanns också Antonio Ladeira, en portugisisk författare och litteraturvetare som bott i Lubbock, Texas de senaste tjugo åren (han är den enda personen jag träffat som frivilligt flyttat till Lubbock, men jag antar att det måste finnas flera). Han var oerhört förtjust i (reservoar)pennor och kunde aldrig komma ihåg namn. Han hade kallat Anna Margarida minst tre olika saker under dagen, som t.ex. Ana Cristina osv.

Angående pennorna: jag är lika förtjust i pennor som någon annan, och de är förstås viktiga, men jag är inte på något sätt på hans nivå. Han informerade mig vänligt om att det fanns fler penn-shower i USA (han hade varit på dem, därom tvivlar jag icke). Till Brasilien hade han med sig tre olika pennor: en ”billig, från Kina” (som inte ens krävde att man fyllde på själv ur ett bläckhorn), en Parker ’51, som tydligen var en ikonisk penna som producerades mellan typ 30- och 70talet men fortfarande, nästan femtio år efter att den slutat produceras, hade en modern, tidlös känsla (det var min favorit, jag ska helt klart köpa en) och en annan, ännu dyrare penna vars namn jag tyvärr glömt bort men som tydligen är Neil Gaimans favoritpenna. Jag fick prova alla, varpå Antonio vände sig mot mig och sa: ”Så, Margaret” och sen blinkade han förvirrat när jag och Anna Margarida bröt ihop av skratt. ”Nu kommer du ihåg Margarida?” sa Ana.

I slutet av kvällen vände jag mig till Bokhandlare och sa att han verkligen borde skriva den där boken, men att han kanske inte borde ha berättat för den om mig eftersom risken är stor att jag stjäl den. ”It’s my gift to you”, svarade han och sen tillade han ärligare: ”Since you’re stealing it, I’m gifting it to you.”

PS. Jag skulle förstås aldrig stjäla någon annans briljanta titel. Öh.

Min mamma

… är förstås mycket coolare än jag. Det här är bara ett exempel, apropå längtan att hoppa på ett fartyg och försvinna iväg någonstans: mamma har redan gjort det.

Innan jag föddes, någon gång på sjuttiotalet, jobbat hon till sjöss på fartyg som gick från Kapstaden till Rio de Janeiro, upp genom Panamakanalen och vidare till San Francisco. Så hon har förstås redan besökt Santos. Men hon har också jobbat på ett fartyg som hette Santos.

Jag är full av till lika delar beundran och avundsjuka.

>