En av mina absoluta favoritdelar med utflykten var Selaron steps, skapade av den chilenska konstnären Jorge Selarón. De sträcker sig från Joaquim Silva street till Pinto Martins street, och förenar de två stadsdelarna Lapa och Santa Teresa, och de är utsökta. Totalt är det 215 trappsteg, över 125 meter, täckta av 2000 kakelplattor som samlats in från fler än 60 länder från hela världen. Och allt började med en konstnär som inte gillade trapporna utanför sitt hus.
Jorge Selarón började renovera trapporna 1990 med kakel i blått, grönt och gult – den brasilianska flaggans färger. Från början var det bara ett sidoprojekt till hans huvudsakliga konstnärliga arbete som målare, men det kommer inte förvåna någon som känner konstnärer att projektet snart utvecklades till en besatthet. Det kommer heller inte förvåna någon att han också var konstant pank. För att finansiera sitt trapprojekt började han sälja tavlor och leta igenom byggarbetsplatser och soptippar, men när trappornas berömmelse växte började besökare från hela världen donera kakelplattor. Selarón själv såg projektet som ständigt pågående: ”This crazy and unique dream will only end on the day of my death.”
Och det var den 10 januari 2013, vid 65 års ålder, som Jorge Selarón hittades död på trapporna som fått hans namn. Vid det laget var de redan världsberömda.
Jag ska inte tråka ut er med att försöka beskriva utsikten från Sugarloaf Mountain, eller ens de söta aporna och sengångarna som jag sett, eller hur tagen jag blev av Jesusstatyn. Det räcker med att säga att Christ the Redeemer är en av de mest svårnavigerade turistattraktioner jag varit på. Där fanns alla de vanliga turisterna som tog kort på varandra och selfies – med skillnaden att alla här stod med brett utsträckta armar. Om Carina hade varit med mig är jag säker på att jag också hade stått där och härmat Jesus, men Mister Paul nöjde sig med ett kort där jag stod och såg upp på statyn.
Vilket osökt för oss in på Paul, eller som guiden kallade honom, Mister Paul (”Mister Paul! Mister Paul! I’ve found you the perfect seat”). Paul åker på minst två kryssningar varje år, och Rio var mest en bonusresa. Hans fru dog för fem år sen, och hans döttrar tycker att han kanske börjar bli lite för gammal för att resa. Jag tror inte att Paul håller med. Hans helikoptertur är inbokad på fredag.
Paul fann mig tidigt under utflykten. ”Do you speak English? Good! Stay close to me. We’re going to be together the whole day.” Men jag hade vandrat runt ensam rätt länge runt statyn när han hittade mig igen. ”I’ve been looking for you!” sa han, kanske lite lätt förebrående. ”I was going to offer to take your picture.” Vilket han följaktligen också gjorde, varpå jag tog en bild på honom, så fort jag hade listat ut hur hans riktiga kamera fungerade. Men digital, förstås. Paul sammanställer alla bilder han tar i en video, och erbjöd sig vänligt att skicka dem på ett usb-minne. Om jag hade ”a modern telly, you could watch them there and everything.” Han brukade normalt lägga till musik.
Efteråt stärkte vi oss med en kopp kaffe. Jag gjorde misstaget igen att beställa kaffe med mjölk, men Paul sa storsint att han inte hade något emot det. ”It’s quite good. It’s not coffee, mind you, but it’s not bad.” Det var här som han också friade till mig. Konversationen gick ungefär så här:
Mister Paul: ”Are you married?”
Jag: ”No.”
Han: ”But you’re going to be?”
Me: ”Who knows? I guess it depends on whether or not I meet the right person.”
Han: ”But you’ve met me! And I’m free!”
Han förlät mig också för att jag var på västkusten på Irland för flera år sedan utan att besöka honom. ”You can always come back”, konstaterade han. Senare under dagen fick han en storartad idé: ”I’ve been thinking. Instead of us just meeting like this in Rio, we could always go somewhere together. You don’t have to come to Ireland. It could be anywhere”. Själv föredrog han som sagt var kryssningar, eftersom de ordnade allt för en så att man inte behövde oroa sig över något, men han var beredd att vara flexibel.
Så nu ska vi dricka öl tillsammans imorgon på Copacabana beach. Han jobbar snabbt, mister Paul.
Rio är en av de vackraste städerna jag någonsin besökt, och flyget mellan Sao Paulo och Rio en klar och molnfri dag helt klart den vackraste flygresan jag upplevt. Berg dominerar utsikten hela vägen. De sträcker sig ända fram till kusten, och där, inklämda mellan berget och havet, finns ibland städer och stränder.
Rio är byggt på samma sätt, bara väldigt mycket större, och inklämd ibland och runt och över flera olika berg. I Rio får man dramatiska berg, perfekt strand, öppet hav och urban stadsmiljö i samma blick. I varje blick, faktiskt. Ofta nog också Jesus. På natten lyser stadsljusen upp delar av bergen. ”Vi står och tittar på en favela”, sa en kvinna som fotograferade utsikten till mig. Och sen fortsatte hon fotografera.
Det är också den enda staden jag besökt där alla, när man berättar för dem att man ska bo i ett av de två mest turistiga områdena i stan, svarar: ”oh, good” och ser lättade ut. Ingen har ännu rekommenderat att jag ska hitta något ”autentiskt” Rio. När jag checkade in på hotellet fick jag information om när frukosten var, lösenordet till wi-fi, och grundläggande tips i hur man undviker att bli rånad.
Vägen mellan Sao Paulo och Santos var till och med vackrare på natten. När vi väl lämnade Sao Paulo var det för länge sedan mörkt, så det enda som syntes var ljusen från Santos och ett kompakt mörker som jag visste var antingen berg eller hav. I bilen pratade Ana och Zé om Coehlo, och jag lyssnade på Eilen Jewell som sjöng Worried mind, och tänkte på alla konstiga vägar och beslut och slumpen och turen som ledde mig till just den här platsen i livet, njutandes av en brasiliansk motorväg tillsammans med en bokhandlare från Santos och en portugisisk författare och min tappra och trogna guide.
Det finns så många liv att leva där ute, så många historier som jag aldrig kommer berätta och språk jag aldrig kommer lära mig, människor jag inte träffat ännu och människor som jag aldrig kommer träffa, och just då var den tanken inspirerande istället för deprimerande. Men det är också en mysterium, att jag så länge har stannat i samma stad och samma land, när det finns så många äventyr att uppleva där ute.
Sao Paulo: förlåt allt negativt jag någonsin tänkt om dig! Jag tar tillbaka det! Du är underbar!
Och jag måste erkänna det, jag hade tänkt negativa saker om staden. Till mitt försvar ska sägas att jag bara åkte igenom den på vägen från flygplatsen, när jag var trött och svettigt och inte hade rökt på alldeles för länge, men för mig verkade hela stan bara bestå av höghus, och de enda färgerna vara smutsvitt, beige och sandfärgat. Jag fick ingen känsla alls för något som helst centrum, vilket förmodligen var för att det inte finns ett: ”People always ask me where the city centre is”, sa Matthew Shirts, som brukade jobba på National Geographic och som bott i Sao Paulo i tjugo år. ”And I always tell them that there isn’t one centre, there’s many. It’s a city of twelve million people.”
Matthew brukade skriva en kolumn om sitt dagliga liv i Vila Madalena, och är förmodligen ansvarig för att det gentrifierats till den charmiga, bohemiska stadsdel det är idag. Det är ett helt fantastiskt område: husen är små och individuella, målade gula eller rosa eller klarblå eller täckta av gatukonst. Där finns konstgallerier, små butiker och cafér. Och barer. Många barer. Till skillnad från Santos är Sao Paulo byggt på höga kullar, så gatorna påminner mig om San Francisco. Själva området påminner mig om San Francisco före it-människorna. Jag var i stan för ett event i en fantastisk bokhandel, och efteråt strosade vi långsamt bort till en restaurang ett kvarter bort, där ett jazzband spelade och människor åt och drack och hängde med vänner. När vi lämnade vid midnatt var människorna och bandet fortfarande igång.
