Kaffe

Först och främst vill jag säga: det brasilianska kaffet är förstås utmärkt. Espresson är oslagbar. På kaffemuséet hade jag mitt livs kanske bästa espresso, men även Bokhandlarens espresso är fantastisk. Faktiskt tror jag att du kan gå in på vilket litet café som helst och få en väldigt bra espresso.

Problemet är bara att jag gärna vill ha lite mjölk i mitt kaffe. Och ofta vill jag också ha en stor kaffe. Här urartar det snabbt. För att förtydliga: det här är ingen kritik. Jag förstår att det är helt mitt eget ansvar om jag vill förstöra en god espresso med mjölk. Jag tror att Brasiliens uppfattning om mjölk i kaffet är att du får välja: antingen vill du ha kaffe, eller så vill du ha mjölk. Beställer man en kaffe med mjölk får man oftast vagt kaffefärgad mjölk eller så mycket skum att man kanske aldrig lyckas leta sig ner till kaffet. En cauppuccino visade sig vara indränkt i så mycket kakao att den smakade som en, förvisso fantastisk, varm choklad. Det blir ännu värre om man ber om en stor kaffe. Då får man samma mängd kaffepulver utspätt med mer hett vatten och sen ännu mer mjölk.

Idag är målet att lära mig säga: ”um café grande com un pouco leite” och se om jag kommer närmare. Alternativet är att bara beställa en liten kaffe, med lite mjölk, och sen beställa en till efter de två minuter det tar mig att dricka upp den.

Dagarna i Santos

Jag har varit här i nästan fem dagar, och vid det här laget har livet vaggats in i en lugn, fin rutin. Jag vaknar utmattad varje morgon klockan nio, stapplar iväg till frukosten där jag dricker fyra koppar kaffe på under en timme och äter lite äggröra och papaya och eventuellt hinner med en femte kopp kaffe. Ofta nog tränar jag efteråt: en lugn halvtimmespromenad på löpbandet högst upp på trettonde våningen med utsikt över stranden och, viktigare, fraktfartygen. De ligger borta vid horisonten, på väg in till hamnen som styrt utvecklingen i Santos i hundratals år. Ibland ligger ett fraktfartyg mitt i bukten precis framför hotellet, och då måste jag alltid skicka en bild till Isak. Ofta är skeppen längst bort mystiskt inslutna i dimma, och jag känner den där uråldriga impulsen att ta tjänst på ett fartyg och försvinna iväg ett par år från hamn till hamn. Efteråt skriver jag en timme eller två.

Exakt halv ett väntar jag nere i receptionen för att hämtas upp för lunch. Kvart i ett dyker Ivander, Ana (den portugisiska författaren) och Bokhandlaren upp. Vi äter lunch på en italiensk restaurang, tar en fantastisk kaffe efteråt i bokhandeln, och sen ger sig Ana ut på sightseeing medan jag omgrupperar på hotellet.

Eftermiddagen är nästan alltid en simtur i poolen medan jag funderar över någon del av min nästa bok. Poolen är rätt liten, så vill man simma får man vara beredda att simma runt i cirklar. Det är förvånansvärt meditativt. Om jag verkligen behöver inspiration sitter jag en stund i bubbelpoolen också. Igår regnade det (!), och det finns väl få saker som är mer fantastiska än att simma i regn? Efteråt skriver jag ner de idéer jag nu kan ha kommit på medan jag simmade runt, runt. Igår var frågeställningen: vad skulle få en sextio- eller möjligtvis sjuttioårig snickare att vilja döda en yngre, odräglig man?

Kvällen tillbringas i den gamla teatern där bokfestivalen håller till. Ivander översätter troget varje seminarium, och vi sitter där högst uppe och ser ner på männen på scenen. Det är överväldigande ofta äldre män. Det är också nästan alltid intressant. Igår till exempel lyssnade jag på en översättare som höll på att översätta Tusen och en natt från arabiska till portugisiska. Han var på volym 4 nu, men visste inte om han skulle översätta alla. Det finns väl en cirka tjugo volymer och hur många versioner som helst, så som han själv sa: ”Om jag försökte översätta allt skulle jag dö översättandes”. Inte ett dåligt sätt att dö på. Den andra författaren hade bott över hela Brasilien och skrev romaner med starka kvinnliga karaktärer. Han hade själv vuxit upp i en släkt där männen var tysta och kvinnorna starka, och trodde att barndomen och tonåren präglade vad författare skrev senare i livet.

När kvällens program är slut beger sig den blandade skaran av kvällens författare och moderatorer (och jag, Ana och Ivander) ut på middag. Den börjar ungefär klockan tio och slutar någon gång mellan tolv och ett på natten. Varpå jag utmattat stuper i säng och vaknar upp fortfarande trött klockan nio.

Humor och motstånd i Brasilien

Under lunchen hamnade samtalet till slut förstås i politiken. Situationen var deprimerande. Alla var övertygade om att Voldemort, som min guide kallar Bolsonaro, skulle föra tillbaka Brasilien till medeltiden. Men Bokhandlaren berättade också om det sant brasilianska sättet att hantera det: ”We laugh at things so we don’t cry about them. We’re laughing at our own disgrace.” På Facebook har till exempel en mängd olika motståndsgrupper bildats: Cookies against Bolsonaro. Turtles against Bolsonaro. Colour blinds against Bolsonaro.

Både humorn och allvaret i situationen återkom under de två första paneldiskussionerna på bokmässan. Bokmässan är på en gammal teater. Enligt uppgift har Sarah Bernhardt en gång uppträtt där. Enligt andra uppgifter har det också vid en tidpunkt varit en strippklubb. För några år sedan brann teatern ner, så invändigt är den helt ny, men man har behållit den gamla fasaden. Eftersom Ivander hela tiden måste prata med mig för att översätta så fick vi tillåtelse att sitta allra högst upp för att inte störa de andra i publiken. Så författarna i panelen pratade, Ivander översatte, och jag lyssnade fascinerat.

Diógenes Moura har skrivit en bok om det osynliga Brasilien. I flera år har han fotograferat och skrivit texter om de hemlösa han mött på vägen hem. Hans syn på landet och dess tunna lager av fernissa var obarmhärtigt: ”The barbarity is the same in the entire country. The misery is real. The people abandoned”. Han trodde inte att utvecklingen gick framåt, han var definitivt inte beredd att köpa något sorts optimistiskt perspektiv: ”The difference is what you see and what you want to see.” Han tillade helt onödigt: ”It is not a book for people who want to be happy.”

I nästa panel deltog professor Elias Thome Saliba, en forskare som studerat humorns historia: ”Brazil is a country of involuntary humorists”. Han hade studerat 160 olika nationalsånger, och Brasiliens var den enda som nämnde ordet ”smile”. Två gånger.

Tarrafa Literaria, eller Att fånga in läsare med nät

Jag är i Santos för bokfestivalen Tarrafa Literaria, som anordnas här för tionde året i rad. Organisatör och initiativtagare är Bokhandlaren, som jag tänker på honom som, eller Zé, som han kallas. Han driver en fantastiskt charmig bokhandel komplett med café och vackra, mörka bokhyllor, och han är precis så galen som man behöver vara för att driva en bokhandel eller ordna en bokfestival.

Vi pratade under lunchen om det fina med att se sin bok i tryck för första gången, och någon runt bordet sa att det var som att se sitt barn. ”Fast bättre”, förtydligade jag, ”eftersom böcker inte skriker på nätterna.” Det här ledde Bokhandlaren till att berätta om den gången då han fick Ian Samson att besöka bokmässan.

Ian Samson är kanske mest känd för sina böcker om Israel Armstrong, den bokälskande vegetarianen i manchesterkostym som flyttar till den nordirländska landsbyggden för ett jobb som bibliotekarie. Men han har också skrivit boken The Truth About Babies, en skildring i dagboksform om utmaningarna att försöka skriva sin Stora roman medan man har spädbarn.

Bokhandlaren älskade den boken, och hörde förstås raskt av sig till Ians brasilianska förlag och förklarade att man ville bjuda dit honom. ”Är du säker på det?# frågade förlaget förvånat, men Bokhandlaren var det. I sinom tid hade alltså Ian Samson dykt upp, jetlagad på det där brittiska sättet (Bokhandlaren illustrerade det med tomt ansiktsuttryck och armarna längs med sidorna, som i tyst och orörlig, antar jag, vilket väl kommer rätt nära även hur svenska ser ut när de plötsligt hamnar i Brasilien). Han hade knappt landat innan han plötsligt hamnade i en panel med en brasiliansk författare som Bokhandlaren villigt beskriver som ”lite galen”. Jag tänker att om han är ”lite galen” med brasilianska mått mätt så är han säkert skogstokig med svenska. Eller brittiska. Bokhandlaren illustrerade igen stackars Ian Samson upplevelse av paneldiskussionen, och nämnde att han inte heller hade verkat uppskatta sightseeingen de gjorde senare på moped. Den brasilianska galningen däremot älskade det. ”Ja, det var ett misstag av mig att para ihop dem”, erkände Bokhandlaren. Och ryckte filosofiskt på axlarna.

En av de saker Bokhandlaren är mest stolt över är att ha hållit festivalen igång genom år av kris (jag tror att han pratade om den ekonomiska krisen, men nu är de ju snabbt på väg in i en politisk). ”Jag tror att det är ännu viktigare i tider av kris”, instämde jag. Han nickade. ”Fienden hatar alltid böcker”, sa han.

”Tarrafa” är för övrigt ett gammeldags fiskenät som fiskarna i hamnen använde. ”Vi fångar in läsare”, förklarade han. ”Med nät.” En utmärkt liknelse. Jag vet till exempel redan att jag kommer köpa böcker här, och jag pratar inte ens portugisiska. (Vet ni för övrigt att brasilianska böcker är väldigt snygga? Oerhört snygg layout. De är varken rädda för grått eller starka färger. Ska ta kort på bokbordet idag).

Min egen panel är på söndag, på temat ”Tudo pode ser escrito, Suècia e Brasil” vilket jag har fått förklarat för mig betyder ”Everything can be written”. Jag ska prata tillsammans med Giovana Madalosso som jag är säker på kommer vara väldigt snäll mot mig och inte mer än nödvändigt galen. På måndag ska jag vara i Sao Paolo för ett event. Där vet jag inte riktigt vad temat är, men jag är säker på att det här kommer uppenbara sig för mig.

Slutet på en intim och nära vänskap, och början på nya komplikationer

Så. Jag är stolt över att kunna rapportera att min kulturella kompetens fortsätter att utvecklas. Hittills har jag lärt mig flera nya saker: Jag kan numera beställa en kaffe (med mjölk!) utan hjälp av min trogna guide och följeslagare. Jag går numera tillräckligt långsamt för att inte rusa fram tre meter före min värd och, viktigare, personen som vet vart vi ska (skillnaden i gånghastighet mellan Washington och Santos är extrem). Och jag har lärt mig den alltid svåra kindpuss vs. kram hälsningsritualen.

Ni som har följt min blogg vet vilka svårigheter jag alltid har i Frankrike, där två-eller-tre kindpussfrågan i kombination med det svenska kramandet oundvikligen leder till att jag omfamnar varje ny person jag möter och sen nästan kysser dem på munnen. Brasilien var vid första anblicken lättare. De använder den okomplicerade en-kinds-pussen. I teorin enkelt, men i praktiken ändå intressant om den kombineras med en kram. Så här gick det till exempel till varje gång jag hälsade på Ivander:

Han satsade på kindpussen. Jag var redan på väg in i en kram, så hans kindpuss träffade mig på vägen in. Jag kom på att vi kindpussades alldeles för sent in i kramen, och så slutade det alltid med att jag omfamnade honom och gav honom en vänskaplig men kanske något intim puss i nacken. Det här var inget problem med Ivander, men det blev lite mer socialt ansträngt med Bokhandlaren som organiserar bokmässan. Vi hade precis träffats för första gången och jag inledde stabilt med att pussa honom i nacken.

Men nu har jag lärt mig det här, så i förmiddags när jag och Ivander träffades gav jag honom en nästan kylig, väldigt korrekt kindpuss med perfekt anpassat avstånd, och hela dagen hanterade jag alla brasilianare som kom i min väg på samma självklara sätt. Jag skröt till och med för en vän att jag nu lärt mig det här (även om jag måste erkänna att jag lite saknade den oväntat intima vänskap som en spontan puss i nacken framkallar).

Jag slappnade förstås av för tidigt. Idag dök nämligen en portugisisk författare upp på scenen. Hon var en oerhört charmerande kvinna i femtioårsåldern, vacker på det där sydeuropeiska sättet, och hon var mitt uppe i den värsta jetlagen. Eftersom hon också pratar portugisiska tänkte jag inte mer på det, utan såg henne mer som en i det brasilianska gänget. Tills vi skulle säga adjö utanför hotellet. Vid det här laget var hennes jet lag akut, och jag hade överlevt en hel dag av främmande språk och parallellöversättning och nya intryck och första riktiga dagen på bokfestivalen och en middag som började klockan tio. Jag var död, hon var död, men vi var framme vid hotellet och det enda vi behövde göra var att luta oss lite närmare och chict och värdsvant pussa varandra på kinden.

Jo, jo. I Portugal satsar de tydligen på den dubbla kindpussen. Jag klarade av den första och började dra mig tillbaka, men hon var fortfarande kvar nära mig och verkade inte alls inne på att avsluta det här, och sen stod vi där, lite för nära varandra, utanför ett hotell, och såg varandra djupt i ögonen och delade en sån där lång, tvekande ska vi-ska vi inte-stund.

Japp. Som alltid gjorde jag ett helt normalt första intryck. Jag tänker att jag åtminstone borde ha bjudit henne på middag först?