Sao Paulo: förlåt allt negativt jag någonsin tänkt om dig! Jag tar tillbaka det! Du är underbar!

Och jag måste erkänna det, jag hade tänkt negativa saker om staden. Till mitt försvar ska sägas att jag bara åkte igenom den på vägen från flygplatsen, när jag var trött och svettigt och inte hade rökt på alldeles för länge, men för mig verkade hela stan bara bestå av höghus, och de enda färgerna vara smutsvitt, beige och sandfärgat. Jag fick ingen känsla alls för något som helst centrum, vilket förmodligen var för att det inte finns ett: ”People always ask me where the city centre is”, sa Matthew Shirts, som brukade jobba på National Geographic och som bott i Sao Paulo i tjugo år. ”And I always tell them that there isn’t one centre, there’s many. It’s a city of twelve million people.”

Matthew brukade skriva en kolumn om sitt dagliga liv i Vila Madalena, och är förmodligen ansvarig för att det gentrifierats till den charmiga, bohemiska stadsdel det är idag. Det är ett helt fantastiskt område: husen är små och individuella, målade gula eller rosa eller klarblå eller täckta av gatukonst. Där finns konstgallerier, små butiker och cafér. Och barer. Många barer. Till skillnad från Santos är Sao Paulo byggt på höga kullar, så gatorna påminner mig om San Francisco. Själva området påminner mig om San Francisco före it-människorna. Jag var i stan för ett event i en fantastisk bokhandel, och efteråt strosade vi långsamt bort till en restaurang ett kvarter bort, där ett jazzband spelade och människor åt och drack och hängde med vänner. När vi lämnade vid midnatt var människorna och bandet fortfarande igång.

En helt vanlig måndag i Vila Madalena.