Vägen mellan Sao Paulo och Santos var till och med vackrare på natten. När vi väl lämnade Sao Paulo var det för länge sedan mörkt, så det enda som syntes var ljusen från Santos och ett kompakt mörker som jag visste var antingen berg eller hav. I bilen pratade Ana och Zé om Coehlo, och jag lyssnade på Eilen Jewell som sjöng Worried mind, och tänkte på alla konstiga vägar och beslut och slumpen och turen som ledde mig till just den här platsen i livet, njutandes av en brasiliansk motorväg tillsammans med en bokhandlare från Santos och en portugisisk författare och min tappra och trogna guide.

Det finns så många liv att leva där ute, så många historier som jag aldrig kommer berätta och språk jag aldrig kommer lära mig, människor jag inte träffat ännu och människor som jag aldrig kommer träffa, och just då var den tanken inspirerande istället för deprimerande. Men det är också en mysterium, att jag så länge har stannat i samma stad och samma land, när det finns så många äventyr att uppleva där ute.