Ett av mina finast minnen från Iowa är när vi ställde in GPS:en på ”least use of freeways” och åkte längs med landsvägar. Country spelade från bilstereon och majsfält följde oss på vägen. I norra Iowa var majsen någon meter hög och fortfarande grön; ju längre söderut vi kom, desto längre och torrare blev den. Jag satte på A soft place to fall och lutade mig tillbaka. Då och då bröts majsfälten av vägar, alltid exakt raka, som om någon en gång i tiden dragit upp dem med linjal. Jag antar att det är möjligt att göra det om det enda som finns är platt jord.

Ingen annan sång är så förknippad med Iowa och min bok än A soft place to fall av Allison Moorer. Jag älskar den fortfarande, vilket nog är lika bra eftersom jag har den tatuerad på axeln. Mer bokstavligt lagda människor brukar poängtera att axeln strängt taget inte är en mjuk plats att falla på. ”Det är möjligt”, svarar jag, ”men det kändes helt enkelt ovärdigt att tatuera in den på magen.”

A soft place to fall är filmmusik till Mannen som kunde tala med hästar och kanske min favorit dansscen i filmer (efter Dirty Dancing, förstås). Det är också det första startskottet, strimman av en idén, till vad som skulle komma att bli Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Länge hade boken arbetstiteln En mjuk plats att falla på (vanlig kommentar när jag berättar om det: ”Du tatuerade in en preliminär titel på axeln? Borde du inte ha väntat tills du visste vad boken skulle heta?”).

Den första strimman av en idé: varför måste folk använda olyckliga slut för att skapa dramatik? Visst, tjejen i Mannen som kunde tala med hästar kanske inte kunde dumpa mannen och sin dotter precis när dottern amputerat armen efter en ridolycka, men hon hade väl kunnat vara lite kreativ? Ha Robert Redford som älskare och dyka upp på hästfarmen ett par veckor om året? Vänta några år och skilja sig sen? Men icke. Olyckliga slut ska det tydligen vara. Den andra strimman av en idé: visst borde det vara möjligt att skriva en rörande bok om amerikanska småstäder och halv-trasiga människor och låta den sluta lyckligt? När jag väl började tänka på småstäder fastnade jag för att ha en alternativ twist på den gamla klassikern med kvinnan som gifter sig för ett green card. Vore det inte roligt, tänkte jag, om en hel stad friade? Kan städer gifta sig? Hur skulle de ordna det rent praktiskt?

Och på den vägen är det. För fem år sedan satte jag mig ner och skrev på helger och kvällar innan jag åkte iväg till Irland för att skriva min amerikanska roman (och nu skriver jag min svenska roman i USA). Jag skrev sida upp och sida ner av helt oanvändbara scener, men vid gud, det var roligt.

Och nu är jag här. Med majs och A soft place to fall och raka vägar och anti-abort-skyltar som dyker upp deprimerande ofta i detta kristna Iowa bara för att påminna mig om att inte idealisera det för mycket.

Alldeles strax ska vi stanna för lunch och möta en helt magnifik hockeyfrilla.