Ni vet exemplet med Schrödingers katt? Instängd i en stålkammare med lite radioaktivt ämne och cyanid (jag sammanfattar fritt här från Wikipedia) är det tänkt att illustrera kvantmekanikens brister vid tillämpning på makroskopiskt plan (och vi vet ju alla vad det betyder).

I vilket fall. I tankefiguren har katten femtio procents chans att vara vid liv, och femtio procents chans att vara död. Innan vi öppnar stålkammaren är katten både levande och död samtidigt. Men, när kammaren öppnas, ser man bara en katt som antingen är död eller jävligt sur. Frågan är: När övergår systemet från en blandning av tillstånd till antingen eller?

Så. Låt oss inte gå in på kvantmekaniska detaljer här. Jag ville bara använda det för att illustrera tiden efter deadline men före man har fått kommentarer på boken. Den här tiden av väntan brukade jag se som tämligen frustrerande och plågsam. Man kan inte göra någonting, men vet ännu inte domen. Som att vara den åtalade under tiden som juryn överlägger, brukade jag fantasilöst och pessimistiskt tänka.

Men inte längre! Så här tänker jag nu: fram till att Karin läser mitt manus vet jag inte om det är helt fantastiskt eller fullkomligt värdelöst. Likt Schrödingers svårt plågade katt är mitt manus både alldeles underbart och eventuellt jättedåligt samtidigt.

Och, om det nu kan vara två saker samtidigt, varför gräva ner sig i det dåliga scenariot? Finns det inte tid nog för det efter att jag fått Karins kommentarer?

Så i en imponerande applicering av magiskt tänkande på Schrödingers katt har jag bestämt mig för att fokusera på hur det den här enda veckan forfarande kan visa sig att min bok är det bästa Karin någonsin har läst; roligt, gripande; en säker tippning till både Augustpriset och Nobelpriset; en bok som katten med glädje och behållning hade läst oavsett radioaktivt ämne och cyanid.

Jag menar, vi vet ju inte att det inte är så, eller hur?