Så idag håller jag mig uppe på en blandning av kaffe och kaffe. Anledningen till det är att jag satt uppe alldeles för sent igår och såg på en film, och sen blev jag så rädd och uppe i varv av den att jag inte kunde sova. Det är en alldeles särskild sorts känsla att vara vuxen och ligga vaken i sängen livrädd för vad som kan hoppa ut under den eller bakom en dörr eller från badrummet eller var jag nu tänkte att monstren gömde sig.

Jag såg Cold Mountain, filmen som är baserad på Charles Fraziers bok med samma namn, eftersom jag satt och funderade på om jag skulle ta tag i projektet att läsa hans Thirteen Moons. Så här gick mina tankar: det är en lång bok, och ett sånt där litterärt mästerverk där man måste vänja sig vid att det inte går särskilt snabbt och stanna upp och njuta av stilen och berättarrösten och det där galna självförtroendet i hur boken är upplagd, och därför kräver den ett visst mått av engagemang. Det är ett projekt att ta tag i den. Men jag visste att hans tidigare bok filmatiserats, så om jag såg den kunde jag kanske få en känsla för hans ämnen och intressen och ton och se om jag ville ta tag i boken.

Det var ett misstag.

Jag kan inte nog betona det här. Där satt jag alltså, klockan tio på kvällen, helt oförberedd, när lidandet i världen och den mänskliga ondskan och våldet och smutsen drabbade mig. Dessutom på lite för hög volym så att det verkligen skulle vara omöjligt att undvika det plötsliga våldet.

Handlingen är förstås ambitiös och fantastisk och har det där amerikanskt litterära greppet att kombinera gripande personliga livsöden med dramatiska historiska händelser. De nöjer sig liksom inte med antingen eller, det måste man ändå ge dem. (Av någon anledning har jag inbillat mig att det här i nutid är en rätt specifik amerikansk litterär tradition, men motbevisa mig gärna). I vilket fall. Huvudpersonerna, Ada och Inman träffas i den lilla staden Cold Mountain i North Carolina strax före inbördeskrigets utbrott. Ada är en ung kvinna från Charleston, uppfostrad till värdelöst vetande: hon kan arrangera blommor men inte odla dem, och så vidare. Inman är en ung man från Cold Mountain. De faller för varandra, utbyter ca trettio meningar och en kyss, och sen drar Inman ut i krig.

Själva kriget, och det här kanske tillfälligt piggar upp er, men låt er inte luras, tar inte särskilt lång tid att beta av. Det är lite blod och lera och skrikande människor och kanoner och några av hans barndomsvänner som dör, förstås, men det är rätt snabbt överstökat. Under tiden dör Adas pappa, hon blir ensam med farmen utan att kunna ta hand om sig själv, mer och mer galen av sorg och saknad medan hon skriver hundratals brev till Inman och väntar på sin vålnad.

Visst, hennes snabba nedbrytning och galopperande galenskap är faktiskt lite obehaglig att se, men återigen, vi har inte ens börjat här.

Till slut håller sydstaterna på att förlora kriget, Ada skriver och bönfaller Inman om att komma hem, och han deserterar och börjar den långsamma vandringen tillbaka till henne. På vägen möter han andra desertörer, och sydstatssoldater som jagar desertörer eller är desperata efter att hitta mat eller bara vill våldta ensamma kvinnor som förlorat sina män i kriget i största allmänhet. Han stöter på flera färgstarka karaktärer och får hjälp från olika håll och nästan utan undantag dödas de alla fem minuter senare. Det är en sån film där man kan vara säker på att om någon skrattar så kommer han bli skjuten i huvudet i nästa scen. Det är också en film som får en att tänka att det är en oerhört dum idé att ge män vapen och sen låta dem svälta och släppa ut dem på vägarna traumatiserade i slutet av ett krig.

Under tiden får Ada faktiskt hjälp av en stark och cool kvinna som lär henne ta hand om farmen, men låt inte det här vagga in dig i en falsk trygghet. De båda kvinnorna är bästa vän med en äldre kvinna vars söner är ute i krig. Sönerna dör faktiskt inte i kriget. Nej då. Istället deserterar de, och kvinnan och hennes man gömmer dem i sin lada. Jag vet vad ni tänker: och sen dör alla, men så är det faktiskt inte. Det är bara hennes man och söner som dödas inför hennes ögon. Hon själv lämnas halvdöd så att hon kan tänka på det här resten av sitt liv, antar jag.

Och Inman vandrar på och svälter och går genom fält av ruttnande grödor eftersom alla männen är döda eller döende och ingen kan skörda dem. Till slut kommer han ändå fram till Cold Mountain, och han träffar Ada, och de får en natt tillsammans, och sen, och jag antar att det här egentligen inte kommer som någon överraskning för er, så dödas han.

Och det är ungefär det. Sen visas en lätt krystad scen där Ada och kvinnan som hjälpt henne och kvinnans pappa och kvinnans nya man och den äldre kvinnan äter picknick ute i solen, och sen satt jag där i soffan med vilt stirrande blick och kunde inte riktigt bestämma mig för om jag var livrädd för att en soldat plötsligt skulle hoppa ut ur badrummet och skjuta desertörer, eller om jag mer var livrädd över den mänskliga förmågan till grymhet och det oundvikliga lidandet i världen.

Och det är faktiskt väldigt obehagligt att vara rädd för att lidandet i världen gömmer sig under ens säng. Det är allt jag säger. Ikväll ska jag läsa romance. Eller sen fin liten romantisk komedi. Eller både och.