Nu finns Morden i Great Diddling i pocket! Själv har jag alltid tyckt att det är det absolut bästa formatet, och att en bok aldrig känns riktigt på riktigt förrän man kan hålla i ett pocketexemplar.
När min första bok, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, kom ut frågade mitt förlag hur jag såg på min framtid som författare, vad jag drömde om, och så vidare, och jag svarade att jag drömde att mina böcker skulle köpas i pocket på hög som en del av ett 4 för 3 erbjudande. När jag jobbade i bokhandeln var det en av mina absoluta favoritdelar av jobbet: att se människor strosa runt framför pockethyllorna, ta ner en bok, läsa lite på baksidan, och lägga den till högen. Att både formatet och priset var mindre gjorde att man kunde experimentera mer och våga prova även den där debutanten, eller deckarförfattaren man inte hade läst något av, eller den nya genren. Och som läsare finns det ingenting jag gillar bättre än att gå in på Pocketshop inför en resa, hugga minst fyra pocket, och sen inte kunna bestämma mig för vad jag ska läsa.
Och så här såg det ut när jag fick hem mina läsex… äntligen!! https://www.instagram.com/reel/CpK5r-LKP0h/?utm_source=ig_web_copy_link
Ett franskt slott, god mat, vin och litteratur – den här skrivarkursen har allt, till och med ett verkligt dödsfall!
Berit är i Frankrike för att undervisa på en skrivarkurs, men allt ställs på ända när kursens stjärna, en bästsäljande författare, mördas mitt framför ögonen på henne. Kommissarie Roche vid Lyonpolisen får händerna fulla med tjugo blivande författare som misstänkta. Inte nog med att alla är vana vid att hitta på saker, de ser också hela polisutredningen som en fantastisk möjlighet att göra research. I ren desperation ber hon Berit Gardner om hjälp. Allt förvärras när ett andra mord begås, men de får förstärkning av poliskommissarie Ahmed som råkar vara på semester i trakten. Och den här gången är det personligt för Berit.
En av de recensioner som har glatt mig mest under året är den här fantastiska recensionen i Femina, inte minst tack vare de ansenliga allitterationerna.
Jag tror inte att jag någonsin haft roligare medan jag skrivit en bok än Morden i Great Diddling. Det skulle kanske vara Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – det var första gången jag verkligen kände den berusande glädjen i att få hitta på, och jag minns särskilt ett tillfälle när jag satt på ett slott i norra Irland och bestämde mig för att Caroline skulle få en yngre älskare (”Det kommer göra livet svårt för henne!”) Men det var en så långt process, kantad av så många refuseringar och självtvivel, att det är svårt att säga att hela processen direkt var rolig.
Men när Berit Gardner äntligen klev in på scenen, och jag fick börja skapa min galna engelska by, hade jag lustfyllt, lekfullt roligt nästan hela tiden (nåja). Jag skrev under pandemin, och jag tror att det var den som påminde mig om exakt hur fantastiska böcker är, och hur fantastiskt skrivandet kan vara.
När jag var ung flydde jag genom böcker hela tiden. Man var liksom fast där man var i verkliga livet, medan böckerna kunde transportera en var man ville. Inte bara till vilken land eller stad, utan vilken tid – ingen historisk avkrok eller fascinerande personlighet var stängd för en. Och medan jag under pandemin satt instängd i min lägenhet i en söderförort till Stockholm påmindes jag om hur man ändå kunde resa i sinnet via böcker. Den påminde mig om att berättelser är livsviktiga. Och den gjorde mitt liv så sjukt tråkigt att den också påminde mig om hur jag alltid har skapat mina egna äventyr inne i mitt eget huvud. Jag kanske var fast där i mitt tråkiga vardagsrum, men Berit kunde ta sig vart hon ville, och när hon klev in på sin engelska stampub, så följde jag med.
För de som är oroliga över hur pandemin påverkade mitt galopperande bokberoende så är svaret förstås: inte alls. Det är helt under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.
Jag fick det allra första fröet till Morden i Great Diddling när jag stod på en av de många charmerade gatorna i en liten by på gränsen mellan Wales och England och för första gången i hela mitt liv frågade mig: kan man ha för många böcker?
Byn var Hay-on-Wye, som har ungefär 2000 invånare – och tjugo bokhandlar. De fanns överallt. I den gamla biografen, i den gamla brandsstationen, i varenda ledig butikslokal som någon har hittat, till och med i den gamla slottsruinen. Staden grundades av originalet och galningen Richard Booth, som hävdar att han hanterat över en miljon böcker. Jag besökte honom faktiskt igen och intervjuade honom om hans liv här.
Men det var senare. Det första som hände var att jag gick vilse. Det första jag gör i varje ny stad är nämligen att hitta bokhandeln, och sen navigerar jag efter den. Gå vänster vid bokhandeln. Det är två gator innan bokhandeln. Just, det är på vägen till bokhandeln. Det är åt andra hållet från bokhandeln sett. Och nu? Bokhandlar överallt.
Så när jag stod där, förvirrad och desorienterad, omgiven av bokhandlar, föddes den första tanken om att jag en dag skulle vilja skriva en bok om en by som översvämmades av böcker. Där mer än en byinvånare skulle fråga sig vad de skulle göra av böckerna, och där böckerna förstås så småningom skulle hitta fina nya hem.
Sen hände inte mycket med idén. Den låg där och marinerade i över fem år, ända tills Berit Gardner för första gången klev in på scenen.
