Om mig

Jag debuterade hösten 2013 med boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar på Bokförlaget Forum. Sommaren 2015 kom min andra bok, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, ut. På den här sidan hittar du information om mig och min bok och saker som jag gör medan jag egentligen borde skriva.

Jag jobbade extra på en bokhandel under större delen av min uppväxt, och kan fortfarande inte gå in i en bokhandel utan att instinktivt räta till bokhögar. Så förmodligen är det inte så konstigt att min första bok handlade om vad en bokhandel kan betyda för en liten småstad.

Mer konstigt är det att jag valde att låta den utspela sig i USA. När jag skrev den hade jag aldrig ens varit där. Jag föddes 1983 i Haninge, söder om Stockholm, och bor nu i Älta, söder om Stockholm, så till skillnad från Sara har jag inte tagit mig särskilt långt. Däremot har jag vuxit upp med de amerikanska berättelserna – TV-serier som Gilmore Girls och Twin Peaks, böcker av Annie Proulx och Louisa May Alcott och Fannie Flagg – tills det nästan kändes som att jag också var född där.

Helt osannolikt är det att min andra bok handlar om motorcyklar. Jag tycker om läsning. Det är en fin aktivitet. Man kan göra det i en bekväm fåtölj, med en filt över knäna och kanske en skål choklad bredvid sig. Så är det inte med motorcyklar. Det är ett mysterium varför jag valde att involvera dem i min bok, och mig i dem. Precis som Anette tycker jag inte om saker som går fort. Jag tycker inte om saker som lutar. Jag tycker inte om saker som är högljudda. Min favoritattraktion på Gröna Lund är chokladhjulslotterierna.

Konsultverksamhet

Förutom att läsa och sälja böcker har jag också alltid varit en föreningsnörd. Jag har varit aktiv i kvinnojoursrörelsen, Röda korset, Svenska FN-förbundet, och en hel del andra som jag säkert knappt ens kommer ihåg. Innan jag började skriva böcker på heltid hade jag förmånen att få arbeta professionellt med ideella organisationer. Mitt konstulföretag specialiserade sig på rapporter och utvärderingar för ideella organisationer. Våra uppdragsgivare inkluderade bland annat Socialdemokraterna, Röda korset och Röda Korsets Ungdomsförbund, Scouterna, RFSL Ungdom, Rädda Barnen och Umo.se – ungdomsmottagningen på nätet. Dessutom var jag årsmötes-junkie och levde ut det genom att vara mötesordförande för alltifrån RFSL Ungdom till KFUM Sverige.

Jag tar fortfarande på mig vissa konsultuppdrag, så tveka inte att höra av er om ni har något som behöver göras. Om jag inte kan ta på mig det har jag också många kontakter med andra konsulter som jag arbetat nära och kan rekommendera.

Läs mer

Saker jag gör medan jag borde skriva

Verkligt läskiga filmer

Så idag håller jag mig uppe på en blandning av kaffe och kaffe. Anledningen till det är att jag satt uppe alldeles för sent igår och såg på en film, och sen blev jag så rädd och uppe i varv av den att jag inte kunde sova. Det är en alldeles särskild sorts känsla att vara vuxen och ligga vaken i sängen livrädd för vad som kan hoppa ut under den eller bakom en dörr eller från badrummet eller var jag nu tänkte att monstren gömde sig.

Jag såg Cold Mountain, filmen som är baserad på Charles Fraziers bok med samma namn, eftersom jag satt och funderade på om jag skulle ta tag i projektet att läsa hans Thirteen Moons. Så här gick mina tankar: det är en lång bok, och ett sånt där litterärt mästerverk där man måste vänja sig vid att det inte går särskilt snabbt och stanna upp och njuta av stilen och berättarrösten och det där galna självförtroendet i hur boken är upplagd, och därför kräver den ett visst mått av engagemang. Det är ett projekt att ta tag i den. Men jag visste att hans tidigare bok filmatiserats, så om jag såg den kunde jag kanske få en känsla för hans ämnen och intressen och ton och se om jag ville ta tag i boken.

Det var ett misstag.

Jag kan inte nog betona det här. Där satt jag alltså, klockan tio på kvällen, helt oförberedd, när lidandet i världen och den mänskliga ondskan och våldet och smutsen drabbade mig. Dessutom på lite för hög volym så att det verkligen skulle vara omöjligt att undvika det plötsliga våldet.

Handlingen är förstås ambitiös och fantastisk och har det där amerikanskt litterära greppet att kombinera gripande personliga livsöden med dramatiska historiska händelser. De nöjer sig liksom inte med antingen eller, det måste man ändå ge dem. (Av någon anledning har jag inbillat mig att det här i nutid är en rätt specifik amerikansk litterär tradition, men motbevisa mig gärna). I vilket fall. Huvudpersonerna, Ada och Inman träffas i den lilla staden Cold Mountain i North Carolina strax före inbördeskrigets utbrott. Ada är en ung kvinna från Charleston, uppfostrad till värdelöst vetande: hon kan arrangera blommor men inte odla dem, och så vidare. Inman är en ung man från Cold Mountain. De faller för varandra, utbyter ca trettio meningar och en kyss, och sen drar Inman ut i krig.

Själva kriget, och det här kanske tillfälligt piggar upp er, men låt er inte luras, tar inte särskilt lång tid att beta av. Det är lite blod och lera och skrikande människor och kanoner och några av hans barndomsvänner som dör, förstås, men det är rätt snabbt överstökat. Under tiden dör Adas pappa, hon blir ensam med farmen utan att kunna ta hand om sig själv, mer och mer galen av sorg och saknad medan hon skriver hundratals brev till Inman och väntar på sin vålnad.

Visst, hennes snabba nedbrytning och galopperande galenskap är faktiskt lite obehaglig att se, men återigen, vi har inte ens börjat här.

Till slut håller sydstaterna på att förlora kriget, Ada skriver och bönfaller Inman om att komma hem, och han deserterar och börjar den långsamma vandringen tillbaka till henne. På vägen möter han andra desertörer, och sydstatssoldater som jagar desertörer eller är desperata efter att hitta mat eller bara vill våldta ensamma kvinnor som förlorat sina män i kriget i största allmänhet. Han stöter på flera färgstarka karaktärer och får hjälp från olika håll och nästan utan undantag dödas de alla fem minuter senare. Det är en sån film där man kan vara säker på att om någon skrattar så kommer han bli skjuten i huvudet i nästa scen. Det är också en film som får en att tänka att det är en oerhört dum idé att ge män vapen och sen låta dem svälta och släppa ut dem på vägarna traumatiserade i slutet av ett krig.

Under tiden får Ada faktiskt hjälp av en stark och cool kvinna som lär henne ta hand om farmen, men låt inte det här vagga in dig i en falsk trygghet. De båda kvinnorna är bästa vän med en äldre kvinna vars söner är ute i krig. Sönerna dör faktiskt inte i kriget. Nej då. Istället deserterar de, och kvinnan och hennes man gömmer dem i sin lada. Jag vet vad ni tänker: och sen dör alla, men så är det faktiskt inte. Det är bara hennes man och söner som dödas inför hennes ögon. Hon själv lämnas halvdöd så att hon kan tänka på det här resten av sitt liv, antar jag.

Och Inman vandrar på och svälter och går genom fält av ruttnande grödor eftersom alla männen är döda eller döende och ingen kan skörda dem. Till slut kommer han ändå fram till Cold Mountain, och han träffar Ada, och de får en natt tillsammans, och sen, och jag antar att det här egentligen inte kommer som någon överraskning för er, så dödas han.

Och det är ungefär det. Sen visas en lätt krystad scen där Ada och kvinnan som hjälpt henne och kvinnans pappa och kvinnans nya man och den äldre kvinnan äter picknick ute i solen, och sen satt jag där i soffan med vilt stirrande blick och kunde inte riktigt bestämma mig för om jag var livrädd för att en soldat plötsligt skulle hoppa ut ur badrummet och skjuta desertörer, eller om jag mer var livrädd över den mänskliga förmågan till grymhet och det oundvikliga lidandet i världen.

Och det är faktiskt väldigt obehagligt att vara rädd för att lidandet i världen gömmer sig under ens säng. Det är allt jag säger. Ikväll ska jag läsa romance. Eller sen fin liten romantisk komedi. Eller både och.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är en varm och humoristisk feelgoodroman om drömmar, vänskap och kärlek.

Sommaren då Anette Grankvist fyllde arton lovade hon sig själv tre saker som hon skulle göra i livet: köra motorcykel, köpa ett hus och klara sig själv. Så här nitton år senare har hon i alla fall klarat sig själv. Hon har inte varit på en riktig dejt på den här sidan millennieskiftet. Hon bor kvar i hyresrätten i Skogahammar. Hon jobbar på Mat-Extra, där blip-blip-ljudet från kassan långsamt driver henne till vansinne. Och hon har inte ens körkort för bil, ännu mindre motorcykel. Allt det här var helt rimligt så länge hennes dotter bodde hemma. Men när Emma flyttar till en annan stad upptäcker Anette att det är en sak att vara ensamstående mamma med ett barn, och en helt annan att vara det utan ett. Hon hade ingen aning om att livet bestod av så mycket tid.

Därför verkar det som en bra idé att börja ta motorcykellektioner, ge sig in i ett omöjligt projekt, lära känna sin egen mamma mitt under pågående senildemens, och kasta sig ut i en galen förälskelse. Men det visar sig snart att det här med frihet och äventyr är betydligt mer komplicerat än Anette tänkt sig.

Läs mer

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar är en romantisk och humoristisk feel good-roman om vänskapens kraft, kärleken till böcker och om att hitta sin plats i tillvaron.

Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död.

Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner – inte bara mr Darcy och Bridget Jones – och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Både Sara och staden lever upp, nya och oväntade kärlekspar bildas och varken Sara eller invånarna vågar tänka på att hon snart måste åka hem.

Läs mer

Saker jag gör medan jag borde skriva

Ett leende skickas från Penza till Linn Valley, via Älta

Jag är ohjälpligt sentimental när det kommer till små fina vardags-handlingar. Pass it forward och allt det där. Jag gillar tanken på någon sorts balans och att goda gärningar sprider sig till fler och får sin belöning så småningom. Jag erkänner villigt att det inte finns något vetenskapligt stöd för den här tanken och att det med tanke på världsläget verkar högst osannolikt, men ändå.

Läs mer