Amerikansk butikspersonal

Jag vet inte om jag har berättat hur mycket jag tycker om amerikansk butikspersonal? Varje gång jag är i USA fascineras jag över att få ögonkontakt, och vänliga frågor om hur min dag har varit, och entusiastisk svar tillbaka om att deras dag går bara fint, tack så mycket, och vad kan jag göra för dig idag? Jag förstår förstås att det här är en väldigt ytlig vänlighet och att den statistiska sannolikheten för att deras dag faktiskt går bara bra är ca 0.3 % (jag har trots allt också jobbat bakom en kassa och förläst mig på notalwaysright.com). Men jag tänker att ointresse och oartighet också bara är yta, och får jag välja gillar jag en person som ser mig i ögonen och ler.

I vilket fall. Igår var jag inne på en butik där jag betjänades av en långsam och ointresserad amerikansk tonårstjej. Varje rörelse var i slowmotion. Ansiktet uttryckslöst. Inget småprat. Det här störde mig inte nämnvärt. Jag är trots allt svensk och har själv jobbat bakom en kassa. Jag har både mött och utstrålat akut ointresse. Hela transaktionen förflöt alltså normalt om än oerhört långsamt, ända tills precis i slutet, när hon plötsligt såg upp, mötte min blick och sa:

”Brukade du lyssna på Amy Winehouse?”
”Öh”, sa jag. ”Jag antar det? Ibland?”
”För jag såg en dokumentär på henne. Den finns på Netflix.”
”Och var den … bra?” Jag har ännu ingen aning om varför vi pratar om Amy Winehouse, men hon har i alla fall kommit så långt att hon packat ner mina varor i en påse.
”Ja, alltså, den var inte wow-det bästa jag sätt-bra, men det var intressant.”
Mina saker ligger nu färdignerpackade framför oss.
”Öh, jaså?” sa jag bara för att bidra till samtalet.
”Så tragiskt, tycker du inte det? Med all den där talangen?”
”Öh, ja?”
”Ha en bra dag.”

Se! Till och med de loja tonåringarna överraskar en här!

Georgetown

Det är lördag, och jag bestämde mig för att äta brunch i Georgetown. Georgetown är en stadsdel i DC som är så dyr att den ser ut som en småstad i en film eller, säg, i Gilmore girls. Varannan butik säljer antikviteter, varannan märkeskläder. Husen är små i trä eller tegel, ofta målade i olika charmerande pastellfärger, och varje gata skuggas av vackra träd av typen man ser på artitektdesignförslag. På gatlyktorna – charmerande i sig, förstås – hänger blomkorgar med vackra violetta blommor. Inredningsbutikerna är så dyra att normala människor måste välja mellan en lampa och hyran, men försök inte hitta dem via Google. Googlar man ”inredningsdesign” i Georgetown får man inte upp något så pöbelaktigt som inredningsbutiker. Istället får man en lista på inredningsarkitekter som bara väntar på att få ”hjälpa dig förverkliga ditt projekt”.

Det är, som ni säkert kan föreställa er, den perfekta platsen för brunch, bortsett från att stadsdelen är så rik att servitören kom så nära att vara likgiltig och ointresserad som amerikansk servicepersonal kan vara. Tyvärr har jag vid det här laget varit i USA så länge att jag vant mig vid överdriven vänlighet, så innan jag ens märkte att han var nästan otrevlig hade jag sagt ”tack”, ”tack så mycket”, ”hur går din dag?”, ”ursäkta”, ”tack igen” så många gånger att det kändes som att jag försökte blidka en fransk servitör. Och vi vet ju alla hur meningsfullt det är. Jag hämnades förstås genom att bara ge honom femton procent dricks. Moahahaha! In your face!

Efteråt strosade jag runt genom bostadsområden där bilarna som var parkerade framför husen var så svarta och skinande att det såg ut som om de kom med sin egen Secret Service agent. Eftersom det här är DC så är det mycket möjligt att de faktiskt gjorde det. En parantes: en av mina dejter/guider berättade om hur han varit och ätit på en restaurang när han plötsligt hamnade mitt i en grupp äldre män. De var i sin tur omgivna av yngre män med vapen. Min vän var ny i DC, så hans instinktiva tanke var att han hamnat mitt i ett maffiamöte. Jag lämnar det till er att göra de uppenbara jämförelserna mellan politiker och maffiabossar.

En fin dag! Men jag köpte ingen lampa.

The Big Hunt

Tvärtemot vad man kan tro så är The Big Hunt inte projektnamnet på mitt dejtande i Washington DC. Det är istället en charmerande sunkig bar i tre våningar som har en komediklubb i källaren. Jag var där igår, och även om jag en dag kommer glömma alla mina dejter här i DC så tror jag att jag alltid kommer minnas Phil. Phil var inte min dejt för kvällen, men låt oss bara säga att han var betydligt mer minnesvärd.

En komediklubb i en källare av en sunkig bar är precis så fantastiskt som man föreställer sig. Det fanns en bar, fällstolar, ett ensamt stativ, en mikrofon med lite för högt och dåligt ljud och en upplyst tegelvägg i bakgrunden. Ja, det fanns en tegelvägg. Själva komikerna var av blandad kvalité. Några bra, några okej, några bitvis briljanta. Men nog om dem. Tillbaka till Phil.

Phil satte sig tidigt längst fram, långt före alla andra platser var upptagna, men han såg så söt och oskyldig ut att jag mest trodde att det berodde på naiv okunskap (vem GÖR det på en stand up-show? Svar: Phil. Phil gör det). Phil var där med sin gamla barndomskompis som alltid kommer leva i mitt minne som Stackars Jim. Jim såg ut som en 45årig ex-marinsoldat. Phil såg ut som en förskolelärare. Han hade pojkaktigt mörkt hår, sneakers och shorts av den extremt nördiga sorten. Ni vet hur det är på stand up shower. Någon oskyldig stackare gör alltid misstaget att sitta för långt fram eller får ögonkontakt med komikern, och sen svarar de ansträngt på de oundvikliga frågorna och accepterar att komikern skämtar om dem. Vi kan ta ett annat exempel från publiken för att demonstrera det: Jen. Jen gjorde misstaget att sätta på sig läppglans när komikern såg det, och efter det vet jag att hon jobbade som mäklare och tränade yoga. En helt normal interaktion. Okej, tillbaka till Phil.

Komikern är mitt inne i ett skilsmässoskämt och vänder sig till Phil och stackars Jim och säger: ”So are you guys single, dating, whatever?”
Phil (högt och glatt): ”We’re exploring.”
Stackars Jims stenansikte blir om möjligt ännu mer förstenat.
”You’re together?” säger komikern klentroget. Stackars Jim ser INTE ut som en person som ”utforskar” med andra män. Phil ser ut som om han fortfarande bor med sin mamma.
”No, no”, säger Phil glatt. ”We’re straight.”
Komikern fortsätter med sitt skilsmässoskämt, men kan förstås inte släppa det här. ”Exploring? Exploring?! What the fuck does that even mean?”
Här tycker jag fortfarande väldigt synd om Phil. Jag tänkte att han bara slängde ut sig något som blev lite fel. Men jag underskattade Phil.
Phil: ”So I’m dating this girl.”
Komikern och hela publiken undrar just nu över varför han berättar om det här för oss.
Phil: ”And she’s a former sex worker.”
Komikern ser ut som om han tappat kontrollen över det här skämtet.
Phil: ”So she’s teaching me things.”
Komikern: ”You’re dating a former sexworker? Who’s teaching you things?”
Phil: ”Yes. I’m exploring!”

Komikern gjorde tappra försök, men han kunde liksom aldrig riktigt slå det. Nästa gång vände han sig till en 25åring som jobbade med fundraising. Säkra, trygga skämt i DC.

Ps. Av en lycklig slump tog jag en bild på själva scenen, så Phils shorts är förevigade på bild.

”This building will sing for all of us”: The National Museum for African American History and Culture

Det tog nästan hundra år att skapa The National Museum for African American History and Culture. 1915 samlades veteraner från Nordstatsarmén för en minnesceremoni och parad. Frustrerade över den rasdiskriminering de fortfarande mötte bestämde de sig för att skapa en kommitté för ett minnesmonument för afroamerikaners insatser genom historien. Från början hade de viss framgång: 1929 tillsatte president Hoover en kommission för ”A National Memorial Building showcasing African-American achievements in the arts and sciences”. Initiativet föll dock på finansiering från kongressen, och det är i stort hur historien går genom hela 1900talet. Trots förnyat arbete under 70talet lyckades man aldrig få tillräckligt stort stöd från kongressen. Det var inte förrän 2003 som kongressen godkände en utgift om ca 17 miljoner dollar för att planera byggandet av muséet.

Arktitektteamet Freelon Adjaye Bond/SmithGroup vann uppdraget att designa byggnaden. Adjaye är son till en diplomat i Ghana; har bott i Egypten, England, Lebanon och Tanzania och besökt samtliga 54 afrikanska länder. Freelon är en av de ledande designers av afroamerikanska museum och monument idag, och Bond designade fram till hans död minnesmonument, museum och historiska arkiv över afroamerikansk historia över hela världen. Arkitekturen hämtar inspiration från hela afrika och afroamerikansk historia i USA, ”reflecting optimism, spirituality, and joy, but also acknowledging and incorporating ‘the dark corners'”, som instruktionerna för design- och arkitekttävlingen löd. De karaktäristiska bronsgallerutsmyckningen som täcker hela byggnaden är inspirerade av de avancerade järnkonstruktionerna skapade av afroamerikanska slavar i Louisiana; formen från de tre nivåerna på de traditionella kronorna från Yoruba i västafrika.

Blandad fakta: Oprah Winfrey donerade ca 21 miljoner dollar till bygget. Muséet invigdes i september 2016, Förra året besökte 2.4 miljoner människor muséet. I augusti i år hade 1.7 miljoner människor besökt det.

”We’ve got to tell the unvarnished truth” – John Hope Franklin
Den historiska delen av utställningen börjar tjugo meter eller tre våningar under marken. I hissen ner räknar årtalen nedåt medan man åker bakåt genom historien, till fjortonhundratalet och det moderna slaveriets början. Det var också här som slaveri för första gången blev både permanent och kopplat till hudfärg. Utställningen följer två parallella spår: det enda är förändringar bland europeiska nationer och slavhandeln det ledde till, det andra hur olika afrikanska kungariken förhöll sig till och gjorde motstånd. Här berättas historien om den briljanta Nzinga, och Igbo-folket som särskilt intensivt motsatte sig fångenskap. De begick ofta självmord hellre än att leva i slaveri. De kallade det ”att flyga hem”.

”If one minute’s freedom had been offered to me, and I had been told I must die at the end of that minute, I would have taken it” – Elizabeth Freeman
Det jag uppskattade mest med muséet var det enorma fokuset på agentskap och motstånd: de kanske berättade den osminkade sanningen, men den historien involverar framförallt alla de hundratusentals modiga personer och organisationer som arbetat mot rasdiskriminering i USA. En av dem var Elizabeth Freeman, den första personen som vann sinn frihet genom att stämma delstaten Massachussets. Utlsaget i hennes stämning Brom and Bett v. Ashley anses allmänt ha avslutat slaveri i hela delstaten.

En hel dela av de breda dagen – svarta soldaterns insats under inbörjdeskriget; backlashen som drabbade dem efter att nordstatsarmén vunnit; medborgarrättsrörelsen under sextio och sjuttiotalet – var förstås kända för mig sen tidigare, men det fanns så mycket i kampen för frihet och lika rättigheter som jag inte kände till. En av dem är de många svarta tidningarna som drivits runt om i landet.

”I am pleased that God made my skin black, but I wish He had made it thicker” – Curt Flood
Efter tre våningar av kronologiska historia övergår muséet istället till två lika intressanta tematiska utställningar: afroamerikanska insatser inom sport och nöje, och de viktiga insatserna inom communityt.

Makt och motstånd i Amerika

Få saker illustrerar USA:s dubbla historia som att besöka the National Portrait Gallery’s utställning med porträtt över amerikanska presidenter dagen efter ett besök på National Museum of African American History and Culture. På det sistnämnda vandrar man kronologiskt genom århundraden av förtryck och motstånd; på det förstnämnda genom generation av de äldre vita män som styrt landet.

Det är en galen samling porträtt. Den absoluta majoriteten av de vita männen ser ut som skurken i en politisk thriller. Jag skulle inte lita på någon av dem. Med gårdagens besök på National Museum of African American History i bakhuvudet känns det också som en empiriskt rimlig reaktion. En annan reflektion: vad hände med traditioknen att göra porträttbyster? Jag antar att man fortfarande – i en viss klass och grupp – gör porträttmålningar, men när kände någon senast för att föreviga sig själv med en liten byst? Jag bestämde mig raskt för att bli oerhört rik och göra en femton, tjugo porträttbyster av mig själv så att jag alltid kommer ha födelsedagspresenter och julklappar redo.

En annan sak som snabbt blev tydligt: moderna demokratiska presidenter tar ut svängarna betydligt mer än sina republikanska motsvarigheter. Bill Clintons porträtt såg charmerande galet – och stort, och färglatt – inklämt som det var mellan Bush och W. Bush mer klassiska varianter. Det här startade dock inte sätt med Clinton: John F. Kennedy var den första presidenten med ett färgglatt, modernt porträtt. Det var kanske min favorit i utställningen, möjligtvis med undantag från Franklin D. Rosevelt, där konstnären av någon anledning var besatt av hans händer. Också: han rökte. Något säger mig att det aldrig skulle ha fungerat idag.

Tragiskt nog måste jag erkänna att jag inte var jätteförtjust i porträttet på Obama.