Teman

Jag tror att det finns teman eller känslor som författare mer eller mindre medvetet återkommer till. Situationer eller konflikter eller ibland bara väldigt små detaljer som vi plötsligt upptäcker att vi skriver om igen.

Det är inget konstigt med det. Och omvänt finns det förstås situationer och handlingsmöjligheter som inte alls intresserar oss. Själv kommer jag förmodligen aldrig skriva en bok som involverar ett triangeldrama, där hjältinnan velar och slits mellan två olika personer. Jag tror det handlar om att jag är uppvuxen i Bridget Jones tidevarv: ett riktigt romantiskt problem är att hitta ett vettigt kärleksintresse; att hitta två direkt verkar bara girigt (inte att missförstås förstås med böcker där hjältinnan först hittar vad vi alla vet är fel person, som Elizabeth Bennet och mr Wickham). Teman eller känslor som jag är förtjust i är till exempel en tråkig person som börjar leva friare och modigare; oväntade vänskaper; den frispråkiga och ofta uppfriskande bästa vännen.

Och ibland, i takt med att man har skrivit om samma sak väldigt ofta, så upptäcker man att man inte längre har något att säga om det här. Alla känslorna är utforskade. Man har använt hela sitt förråd av liknelser. Inget man skriver känns fräscht. Man kommer på sig själv med att tänka: ”har jag inte skrivit det här förut?” och ”hur många gånger kan man egentligen skriva om samma sak på olika sätt?”

Så är det med mig och kvitton.

Det finns helt enkelt inga nya sätt som jag kan uttrycka hur ofattbart tråkigt det är; hur ostrukturerad jag är och hur oerhört synd det är om mig som har handlat saker och nu måste häfta fast kvitton på papper (om, det vill säga, jag hittar de jäkla kvittona, och det är verkligen inte säkert).

Det enda nya jag har att informera er om här är att vi har en ny royaltyhandläggare på Forum medan den gamla är på pappaledighet, och att jag redan har känt mig manad att skriva ett vänligt email till henne och förklara att vi förmodligen kommer ha mycket kontakt framöver eftersom jag har en nästan kuslig förmåga att tappa bort underlagen till royaltyutbetalningarna som behövs för min bokföring. Idag satte jag mig äntligen med mina kvitton ca 10.47. 11.07 var det första emailet till henne skickat.

Schrödingers manus

Ni vet exemplet med Schrödingers katt? Instängd i en stålkammare med lite radioaktivt ämne och cyanid (jag sammanfattar fritt här från Wikipedia) är det tänkt att illustrera kvantmekanikens brister vid tillämpning på makroskopiskt plan (och vi vet ju alla vad det betyder).

I vilket fall. I tankefiguren har katten femtio procents chans att vara vid liv, och femtio procents chans att vara död. Innan vi öppnar stålkammaren är katten både levande och död samtidigt. Men, när kammaren öppnas, ser man bara en katt som antingen är död eller jävligt sur. Frågan är: När övergår systemet från en blandning av tillstånd till antingen eller?

Så. Låt oss inte gå in på kvantmekaniska detaljer här. Jag ville bara använda det för att illustrera tiden efter deadline men före man har fått kommentarer på boken. Den här tiden av väntan brukade jag se som tämligen frustrerande och plågsam. Man kan inte göra någonting, men vet ännu inte domen. Som att vara den åtalade under tiden som juryn överlägger, brukade jag fantasilöst och pessimistiskt tänka.

Men inte längre! Så här tänker jag nu: fram till att Karin läser mitt manus vet jag inte om det är helt fantastiskt eller fullkomligt värdelöst. Likt Schrödingers svårt plågade katt är mitt manus både alldeles underbart och eventuellt jättedåligt samtidigt.

Och, om det nu kan vara två saker samtidigt, varför gräva ner sig i det dåliga scenariot? Finns det inte tid nog för det efter att jag fått Karins kommentarer?

Så i en imponerande applicering av magiskt tänkande på Schrödingers katt har jag bestämt mig för att fokusera på hur det den här enda veckan forfarande kan visa sig att min bok är det bästa Karin någonsin har läst; roligt, gripande; en säker tippning till både Augustpriset och Nobelpriset; en bok som katten med glädje och behållning hade läst oavsett radioaktivt ämne och cyanid.

Jag menar, vi vet ju inte att det inte är så, eller hur?

Exceptionella framsteg!

Min nästa bok har nu en början, en mitt och ett slut, och jag har överlevt deadlinejobbandet. Faktiskt var deadlinejobbandet fint och harmoniskt. Bara jag och min galenskap, tillsammans varje vaken timme om dygnet och en hel del av mina sovande timmar också.

Nu upptäcker jag tyvärr den mycket mindre inspirerande ”tiden precis efter en deadline”. Här bor sådana saker som att städa arbetsrummet, tömma pappersinsamlingen (det kommer kräva flera vändor), tömma pappersinsamlingen på kontoret (alla dessa stackars träd!), betala räkningar, läsa igenom sin bokföringspersons alla email för att se exakt hur mycket jag har missat, ringa banken (pågår just nu…) och klippa mig för att få bort den inspirerade Einstein-looken.

Önska mig lycka till.

Förutom med bankkontakten. Jag har Nordea. Jag kommer bli trött och ursinnig och grinig och jag får helt skylla mig själv för att jag är en idiot. En lat idiot. En lat idiot i telefonkö för att få betala 300 kronor för att ett omoraliskt företag ska skicka en utskrift till mig. Japp! Det är jag!

Verkligt läskiga filmer

Så idag håller jag mig uppe på en blandning av kaffe och kaffe. Anledningen till det är att jag satt uppe alldeles för sent igår och såg på en film, och sen blev jag så rädd och uppe i varv av den att jag inte kunde sova. Det är en alldeles särskild sorts känsla att vara vuxen och ligga vaken i sängen livrädd för vad som kan hoppa ut under den eller bakom en dörr eller från badrummet eller var jag nu tänkte att monstren gömde sig.

Jag såg Cold Mountain, filmen som är baserad på Charles Fraziers bok med samma namn, eftersom jag satt och funderade på om jag skulle ta tag i projektet att läsa hans Thirteen Moons. Så här gick mina tankar: det är en lång bok, och ett sånt där litterärt mästerverk där man måste vänja sig vid att det inte går särskilt snabbt och stanna upp och njuta av stilen och berättarrösten och det där galna självförtroendet i hur boken är upplagd, och därför kräver den ett visst mått av engagemang. Det är ett projekt att ta tag i den. Men jag visste att hans tidigare bok filmatiserats, så om jag såg den kunde jag kanske få en känsla för hans ämnen och intressen och ton och se om jag ville ta tag i boken.

Det var ett misstag.

Jag kan inte nog betona det här. Där satt jag alltså, klockan tio på kvällen, helt oförberedd, när lidandet i världen och den mänskliga ondskan och våldet och smutsen drabbade mig. Dessutom på lite för hög volym så att det verkligen skulle vara omöjligt att undvika det plötsliga våldet.

Handlingen är förstås ambitiös och fantastisk och har det där amerikanskt litterära greppet att kombinera gripande personliga livsöden med dramatiska historiska händelser. De nöjer sig liksom inte med antingen eller, det måste man ändå ge dem. (Av någon anledning har jag inbillat mig att det här i nutid är en rätt specifik amerikansk litterär tradition, men motbevisa mig gärna). I vilket fall. Huvudpersonerna, Ada och Inman träffas i den lilla staden Cold Mountain i North Carolina strax före inbördeskrigets utbrott. Ada är en ung kvinna från Charleston, uppfostrad till värdelöst vetande: hon kan arrangera blommor men inte odla dem, och så vidare. Inman är en ung man från Cold Mountain. De faller för varandra, utbyter ca trettio meningar och en kyss, och sen drar Inman ut i krig.

Själva kriget, och det här kanske tillfälligt piggar upp er, men låt er inte luras, tar inte särskilt lång tid att beta av. Det är lite blod och lera och skrikande människor och kanoner och några av hans barndomsvänner som dör, förstås, men det är rätt snabbt överstökat. Under tiden dör Adas pappa, hon blir ensam med farmen utan att kunna ta hand om sig själv, mer och mer galen av sorg och saknad medan hon skriver hundratals brev till Inman och väntar på sin vålnad.

Visst, hennes snabba nedbrytning och galopperande galenskap är faktiskt lite obehaglig att se, men återigen, vi har inte ens börjat här.

Till slut håller sydstaterna på att förlora kriget, Ada skriver och bönfaller Inman om att komma hem, och han deserterar och börjar den långsamma vandringen tillbaka till henne. På vägen möter han andra desertörer, och sydstatssoldater som jagar desertörer eller är desperata efter att hitta mat eller bara vill våldta ensamma kvinnor som förlorat sina män i kriget i största allmänhet. Han stöter på flera färgstarka karaktärer och får hjälp från olika håll och nästan utan undantag dödas de alla fem minuter senare. Det är en sån film där man kan vara säker på att om någon skrattar så kommer han bli skjuten i huvudet i nästa scen. Det är också en film som får en att tänka att det är en oerhört dum idé att ge män vapen och sen låta dem svälta och släppa ut dem på vägarna traumatiserade i slutet av ett krig.

Under tiden får Ada faktiskt hjälp av en stark och cool kvinna som lär henne ta hand om farmen, men låt inte det här vagga in dig i en falsk trygghet. De båda kvinnorna är bästa vän med en äldre kvinna vars söner är ute i krig. Sönerna dör faktiskt inte i kriget. Nej då. Istället deserterar de, och kvinnan och hennes man gömmer dem i sin lada. Jag vet vad ni tänker: och sen dör alla, men så är det faktiskt inte. Det är bara hennes man och söner som dödas inför hennes ögon. Hon själv lämnas halvdöd så att hon kan tänka på det här resten av sitt liv, antar jag.

Och Inman vandrar på och svälter och går genom fält av ruttnande grödor eftersom alla männen är döda eller döende och ingen kan skörda dem. Till slut kommer han ändå fram till Cold Mountain, och han träffar Ada, och de får en natt tillsammans, och sen, och jag antar att det här egentligen inte kommer som någon överraskning för er, så dödas han.

Och det är ungefär det. Sen visas en lätt krystad scen där Ada och kvinnan som hjälpt henne och kvinnans pappa och kvinnans nya man och den äldre kvinnan äter picknick ute i solen, och sen satt jag där i soffan med vilt stirrande blick och kunde inte riktigt bestämma mig för om jag var livrädd för att en soldat plötsligt skulle hoppa ut ur badrummet och skjuta desertörer, eller om jag mer var livrädd över den mänskliga förmågan till grymhet och det oundvikliga lidandet i världen.

Och det är faktiskt väldigt obehagligt att vara rädd för att lidandet i världen gömmer sig under ens säng. Det är allt jag säger. Ikväll ska jag läsa romance. Eller sen fin liten romantisk komedi. Eller både och.

Ett leende skickas från Penza till Linn Valley, via Älta

Jag är ohjälpligt sentimental när det kommer till små fina vardags-handlingar. Pass it forward och allt det där. Jag gillar tanken på någon sorts balans och att goda gärningar sprider sig till fler och får sin belöning så småningom. Jag erkänner villigt att det inte finns något vetenskapligt stöd för den här tanken och att det med tanke på världsläget verkar högst osannolikt, men ändå. Man måste få tro på omöjliga saker också.

Och helt ovetenskapligt vill jag här dela med mig ett litet anekdotiskt bevis för det: idag var jag väldigt duktig och inte bara skrev utan också rensade avloppet (så. nu pratar vi inte mer om det, förutom att slå fast att jag är oerhört vuxen). Genast, som sådana här saker fungerar, fick jag min belöning: ett oerhört charmigt brev från en ung kvinna i Ryssland. Hon hade läst min bok, hittat min adress på min hemsida och bestämt sig för att skriva ett riktigt brev istället, eftersom alldeles för få människor gör det nuförtiden. Hon skrev bland annat att hon var övertygad om att min bok bara kunde ha skrivits av någon som tror på mirakel (helt sant) och att den hade inspirerat henne i hennes eget skapande. Hon skriver poesi och prosa och gör vackra vykort – tar bilderna i hennes stad, Penza, och trycker dem inne i stad på det lokala tryckeriet. Hon skickade med tre fantastiska bilder på kaffe (oslagbart), plommon och ett parishjul över vackra höstträd och hoppades att de skulle vara en extra anledning att le.

Precis samtidigt som jag satt och log åt vykorten fick jag ett meddelande från en lärare i Kansas. Varje måndag började hon dagen med att fråga sina unga elever vad de hade gjort under helgen, och när det var hennes tur svarade hon att hon hade rest till Iowa och träffat hennes vän Sara från Sverige. Sara var i Iowa för att hälsa på sin brevvän, som tyvärr precis hade dött. Vad dog hon av? frågade barnen (barn har alltid ett utmärkt sinne för detaljer) och hon svarade: ”Vet ni, det har jag faktiskt ingen aning om. Jag tror inte det nämndes i boken.”

Jag älskade den anekdoten eftersom den så helt matchar min egen syn på boken (Vad jag har gjort i helgen? Hjälpt miss Marple lösa åtskilliga mord. Jag ligger inte på latsidan) och eftersom jag hade de vackra vykorten från en främmande rysk stad framför mig erbjöd jag mig förstås att skicka några vykort och en hälsningar från Sverige till hennes skola. Hon tyckte att det skulle vara fantastiskt, och skulle för övrigt genast dela med sig av den här fantastiska nyheten till sin syster, som var den som lånade henne min bok och så skrev hon: ”you can’t imagine how big my smile is right now!”

Vilket faktiskt innebär att ett leende har skickats hela vägen från Penza i Ryssland, mellanlandat i Älta, Sverige, och slutligen hamnat i Linn Valley, Kansas. Är inte det en rätt vacker tanke?

Ps. För den som undrar: Penza ligger ungefär 600 kilometer sydväst om Moskva och grundades som en gräns-vaktpoststad. Än idag finns delar av Lomovskaya vaktpostlinjen bevarad mitt i stan, från ca 1640. Från början var det bara enstaka vaktposter i trä, men 1663 anlände arkitekten Yuri Kontransky till Penza för att bygga fort (fortfarande i trä), på tzarens order, som skulle skydda Ryssland från krimtatarerna. (För den som undrar: krimtatarerna härstammar från de mongoler som tog sig ända hit, ledda av en av Djinghis Khans söner, men här riskerar jag att förlora mig i Wikipedias förlovade värld, så det är bäst att jag sätter stopp).

>
>