Det finns oerhört många som drömmer om att bli författare, och minst lika många som kommer med goda råd om hur man blir det. Råden kan handla om alltifrån att skriva om det du vet, gräv där du står, skriv om något som intresserar dig, bara börja!, vänta inte på den perfekta idén, döp dokumentet till Shitty first draft, gå en skrivkurs, gå absolut ingen skrivskurs osv osv i förvirrande oändlighet.

Själv tror jag att jag oräkneliga gånger har pratat om vikten av att bara komma igång. Vill du verkligen göra det, gör det. Vill du det inte just nu, gör det inte. Det finns ingen skam i att faktiskt inte vilja sätta sig ner och skriva bok-jäveln (en insikt jag delar med alla författare, inbillar jag mig) och skita i det och göra något annat i livet. Ha vänner, till exempel. Jobba över en kväll till. Ha riktiga semestrar vid en pool. Vad vet jag.

Men jag tror att vi alla missar den mest avgörande frågan. När vi väl blivit författare tror jag att vi glömmer bort det första, grundläggande steget – det absolut centrala som varje person med författardrömmar känner till, det som vi också visste innan vi började försörja oss på det här.

Anteckningsblocket.

Inget skapande kan ske om man inte har rätt anteckningsblock. Eller anteckningsbok. Det enda som överträffar anteckningsböckerna i vikt är pennor. De är om möjligt ännu viktigare.

På den tiden jag ännu inte hade börjat skriva det första dåliga utkast som skulle bli min debutroman provade jag mig fram genom alla upptänkliga varianter. Vaxduk, hårda pärmar, sidor som går att riva av, inbundet, spiralbindning, linjerat, rutigt och blankt. Vitt. Gräddfärgat. Tjocka sidor, tunna sidor, vanligt A4 skrivar-papper. Värdigt i svart. Svart med röda kanter. Knallröda. Egendekorerade. Massproducerade.

Jag behöver knappast säga att det krävs en ny anteckningsbok för varje ny idé. Man kan inte bara börja skriva mitt i en. Körde man fast efter fyra sidor spelade det ingen roll. Man fick köpa en ny. Fanns inget att göra åt. Så var reglerna.

Om jag minns mitt ungdomliga jag rätt så ville jag egentligen ha flera anteckningsböcker av samma sort. Hitta hem, och sen hålla mig till det. Mitt yngre jag skulle nicka gillande till raderna av svarta Moleskine (svagt gräddfärgade, hård pärm, lite minde än A5, blanka) som nu fyller mina bokhyllor. Det här var förstås en akademisk poäng: jag kanske ville ha flera anteckningsböcker av samma sort, men jag kunde aldrig motstå en ny variant. Den. Den skulle förändra allt. Som en skinande ny idé till en bok som skulle skriva sig själv.

Nuförtiden är jag mer av en kontorsmaterial-slampa. Visst, Moleskine-böckerna är konstanta, men jag har också anteckningsblock i olika storlekar, nedklottrade A4-skrivarpapper, ritpapper på rulle, linjerat, blankt, jag tror inte längre på en enda form som ska lösa allt. Jag kan inte ens vara trogen en viss penna.

Hittills har det enda jag varit skeptisk mot varit A5-blocken. Brist på översikt. Jag gillar att kunna göra tankekartor när jag kör fast, eftersom det får mig att tro att jag faktiskt skriver. En ritad pil är också skrivande, tänker jag.

Men idag tog mitt A4-anteckningslock slut och det enda jag hade kvar var A5. Och jag upptäckte att jag faktiskt gillade dem. De är … stöttande, på något sätt. Vem som helst kan fylla en A5-sida. Det går alltid att börja på en ny sida eftersom man vet att den kommer vara slut om två minuter.

Jag har suttit i köket med fördragna gardiner och skrivit och tänkt nostalgiska tankar om anteckningsböckerna jag brukade köpa och älska. En bra dag. Det var allt jag ville säga.