Jag funderade länge på att kalla det här inlägget kaffe-vaskning, men den nuvarande rubriken var oemotståndligt. Det finns något väldigt tillfredsställande när verkligheten så perfekt passar våra ordspråk. I själva verket kanske ordspråket myntades av en lugn, prosaisk kille på Espresso House.

Men först kaffe-vaskningen. Jag menar förstås inte att jag någonsin skulle köpa en kaffe och sen betala för en extra, med instruktionen att de skulle hälla ut den i vasken. Däremot händer det påfallande ofta att det är tio minuter till bussen går och jag ändå bestämmer mig för att köpa en kaffe. Jag vet att jag bara kommer hinna dricka ett par klunkar. Jag vet att jag sen måste leta efter ett bra ställe att slänga kaffet på, och sen ge upp och ställa den ovanpå papperskorgen, i en liten, meningslöst gest för att den som tömmer soporna inte ska behöva hantera mitt kaffe-slöseri i form av kaffeindränkt soppåse.

Så även i fredags. Det var femton minuter tills bussen gick, men det var också kö vid Espresso House vid Gullmarsplan. Jag ställde mig ändå i den. Jag kan lika gärna vänta där som ute i kylan. Sakta betades kön av. Bakom disken stod en kille som verkade snäppet mer erfaren; han tog beställningarna och tog betalt, var lite lugnare, gjorde sig ingen överdriven brådska men var inte ineffektiv heller. Tonårstjejer som nyss släppts fria från skolan köpte muffins. En trött förälder köpte kaffe till sig och kolapaj till dottern. Mannen precis framför mig hade precis fått beställa en cappuccino och en liten morotsmuffins när katastrofen slog till: en stor kanna med mjölk spilldes ut av den unga killen vid kaffemaskinen.

Vi kunde enbart se på medan mjölken spred sig överallt: under maffemaskinen, ner över kylskåpen, ut mot bänken vid kassan, ner under ett fat med muffins och vidare mot kanten, där den till slut passande nog fortsatte ner i facket för pappersservetter, som jag antog absorberade upp det sista. Det var så mycket mjölk att vår instinktiva reaktion är att paralyseras. Var börjar man ens? Allt papper som revs fram och lades över ledde bara till att de nu hade mjölk och mjölkfuktigt papper över hela disken. Disktrasorna verkade mest sprida omkring den.

Ingen, varken vi i kön eller killarna bakom disken, kom oss för att säga att det inte var någon mening att gråta över spilld mjölk. Den unga killen såg desperat ut.

Den äldre visade sitt lugn och erfarenhet när han helt enkelt konstaterade: ”Tja, det är ju inte Tjernobyl-klass på det här spillet i alla fall.”

Vilket när jag tänker på det förmodligen är ett framtida ordspråk.