Man kan säga att jag lite glömde bort att det finns flera anledningar till att jag undviker briljanta fantasy-serier. Så nu sitter jag här och har läst de tre Hunger games-böckerna på ett och ett halvt dygn; svettig, lätt stirrig, och med ett maniskt behov av att ringa alla mina vänner och prata ut om det här. (Varning: slutet av inlägget innehåller spoilers, och början kan innehålla ofrivilliga sådana).

Anledningar till varför Katarina inte borde läsa spännade fantasy-serier om episk kamp mot mänskligt lidande

1. Det framkallar ett så starkt tunnelseende att jag lite glömmer bort att det finns saker i den verkliga världen som ändå är viktiga. Som sömn, jobb och vänner.
Igår sms:ade Isak och frågade om jag ville ta en kaffe när jag hade trettio sidor kvar av första Hungerspelen. I tidernas kanske finaste vänskapsbetygelse sa jag ja. Jag lyckades till och med fokusera i nästan en timme på något annat än Hungerspelen, även om det ska erkännas att jag tillbringade minst tjugo minuter med att prata om den.

Idag sms:ade han när jag hade sextio sidor kvar av den andra boken. Som ett tecken på hur djupt och varmt jag älskar honom lämnade jag boken hemma för lunch. Men han valde ett annat skräpmatshak än vårt vanliga, och någonstans strax norr om stan vände han sig emot mig och sa: ”du vet att vi kommer längre och längre bort från din bok, eller hur?” Och plötsligt var jag kallsvettig och panikslagen och sneglade bakåt för att försöka lista ut hur långt vi redan hade åkt och hur långt det skulle ta för oss att komma hem. Minst två timmar, visade det sig. När han nämnde att han också behövde köpa en tröja bröt jag ihop. ”Det här är INTE roligt”, sa jag, och jag tror att bilden nedan visar både surhet och en vild desperation som ligger alldeles inunder huden medan jag försökte påminna mig själv om att Katniss inte skulle råka ut för några nya faror bara för att jag var kvar i Barkaby handelsplats i tjugo minuter till.

2. Någonting konstigt händer med en när man läser tre böcker på ett och ett halvt dygn.
T.ex. blir man helt säker på att böckerna är mer verkliga än verkligheten. Jag menar, jag har ju tillbringat mycket mer tid med dem. Det här är okej om böckerna handlar om, säg, en charmig kärlekshistoria. Det är lite mer utmattande om den handlar om konstanta faror och nödvändig självdisciplin.

3. Jag är nu ungefär lika mentalt utmattad som hjältarna i de böckerna alltid är i slutet (om än inte lika tuff, vilket jag mycket hellre skulle vara).
Jag förstår det absolut dramaturgiskt nödvändiga i att hjältarna och hjältinnorna inte bara kan rycka på axlarna och gå tillbaka till sin gamla vardag när böckerna är slut. De är tragiskt ärrade för livet och seglar iväg över havet till Valinor i stället för att leka med de andra små hobbitsarna. Jag misstänker att det här är lättare att smälta om man inte har tillbringat de senaste kanske 30 timmarna med dem. Det blir en bisarr loop av lidande och prövningar (själva grundstenen i äventyrsberättelser – de om några vet att saker alltid måste bli mycket värre för huvudpersonen) där det känns som att det hade varit mer humant, mer omtänksamt, att helt enkelt inte börja läsa boken. Låta dem vara kvar där, i början, när allt var illa men inte outhärdligt och där de ännu inte övermannats av mardrömmar eller träffat människor som sedan oundvikligen måste dö (annan regel i äventyrsberättelser – stora delar av sällskapet måste dö).

4. Jag blir så otroligt påfrestande för mina vänner
Just nu har jag till exempel ignorerat Syrran och fräst åt Isak, och ändå funderar jag på om det är rimligt att ringa i panik för att berätta om hur allt slutade, ungefär som om jag hade haft en verklig kris och själv knappt överlevt Hungerspelen. Bara det allra svagaste av grepp om verkligheten gör att jag inser att den här känslan inte är riktigt, riktigt lika rimlig för dem.

Det är också anledningen till att Isak har förbjudit mig att läsa böcker om första världskriget under hösten.

Men åh, så jag vill göra det! Finns det några värre ord att höra än ”det är bara en bok”? Som tur var vet både Isak och Syrran bättre än att uttala dem, även om Isak ibland, försiktigt och prövande, frågar om jag vet om att det är lite grann på låtsas. Men oavsett är det inte rimligt att ringa upp kvart över elva för tala ut-samtal om en bok. Jag inser det. Knappt.

Så nu gör jag det till er istället. Akut varning för spoilers. Läs inte vidare om du inte har läst alla böckerna.

…

VARNING FÖR SPOILERS

…

SCROLLA INTE NER.

…

…

Det är verkligen en jättedum idé att göra det.

…

…

Har du scrollat ner  av misstag är det bara att titta bort nu.

…

…

JAG SKÄMTAR INTE. LÄS INTE VIDARE OM DU INTE HAR LÄST KLART BÖCKERNA.

…

…

Mina tankar efter att ha läst ut triologin: 

Varför har man så ofta med triangeldrama som ett spännande inslag i äventyrsserier så att tjejer ska tillbringa all sin tid med att vela mellan två män, som alltid är säkra på att de älskar henne? Jaja, för att det är spännande.

Varför väljer hon den trevliga pojken istället för sin gamla jakt-kompis? Jaja, för att han har blivit blodtörstigt politisk fanatiker och att det då förstås alltid är bättre med en bagare.

Varför måste de alltid bli så himla slitna? Jaja, jag förstår att det är hela poängen; krig lönar sig inte; hemska saker kommer ske; inget gott kommer komma ur det och hjälten är för evigt förändrad av äventyret.

Varför, om Katniss nu ska få en bitterljuv återkomst till sitt gamla hem, måste hon få det i form av bagare, hem och barn? Varför kan hon inte få springa i sin skog, med pilbåge; jagandes, stark och fri; tillbaka med Gale i en okomplicerad tid av kamratskap och kärlek, om än starkt präglad av de obligatoriska mardrömmarna och gamla ärren?

Som jag saknar henne – den vilda, tysta, lojala, starka Katniss från berättelsens början! I mitt huvud är det så hon lever vidare. Hon är bara ute i skogen och jagar. Det är en tidig vårdag, den sorten hon föredrar bäst, och hon kommer snart möta upp Gale för att kolla fällorna de satt upp tillsammans. Sen kommer de ordna kring allt; dela upp bytet, sälja det, ta hand om varandra. Vara så fria som det absolut är möjligt.