Idag på Facebook efterlyste en vän ett exemplar av Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve. Det kunde jag gärna bidra med, eftersom jag har haft två exemplar stående i bokhyllan i evigheter. När jag hade läst den första gången tror jag till och med att jag köpte fyra ex, och sen försökte sprida till mina vänner för att få svar på frågan: är den bra?

Det korta svaret är förstås: den är fantastisk. Jag kommer fortfarande, så här en säkert tio år senare, ihåg den nästan desperata känslan som jag läste den med. De fina kärleksporträtten av Yngve och de egna känslorna; desperationen; attraktionen; musiken och vännerna; bandet. Slutade den lyckligt? Var den lycklig? Jag har fortfarande inte bestämt mig, och jag har fortfarande inte vågat läsa om den.

Vilket fick mig att börja fundera över böcker som jag inte kan bestämma mig över. Ofta är jag rätt kategorisk över om jag gillar något eller inte, och jag har förstås en egen liten kategori för de ”bra men menlösa”, ”helt okej”, ”söt idé men inte så mycket mer”, och så vidare.

Men så finns de där böckerna som både är fantastiska och plågsamma (ibland med syftet att vara plågsamma), kanske med olyckliga slut som tyvärr är så rimliga att jag inte ens kan förakta dem för det; böcker där så många känslor rusar omkring när man läser dem att det efteråt är svårt att veta om man älskade eller hatade hela upplevelsen. Lite som med verkliga förälskelser man tagit sig igenom och kommit över, antar jag.

Ofta är det de böckerna som jag tyckte var briljanta, men undermedvetet placerar på en ”läs inte om”-lista. Men nu tänker jag – kanske är det just de böckerna man borde läsa om? Kanske. Jag får se.

Har ni några egna sådana böcker?