De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det här med gräl, efter att ha läst Malin Haawinds fantastisk bok Dra åt helvete.

De som känner mig vet att min version av ett vilt gräl är så iskall passiv aggressivitet att man får lätta frostskador bara av att läsa ett meddelande från mig. Jag behöver knappast tillägga att jag sällan tar gräl i person och aldrig över telefon.

Det här är ett lika frustrerande sätt att gräla för mig som för den som får meddelandet. I nio fall av tio förstår personen inte ens hur vansinnigt arg jag är på hen. Hur är det? kanske personen jag är arg på frågar.

”Bra.” svarar jag. Och sen, kanske så mycket som två timmar senare: ”Hur är det med dig?” Inte heller det sms:et leder ofta till någon annan reaktion än att man får reda på hur personen mår, vilket knappast var det jag ville veta.

Vill ni ha något verkligt roande att fundera på kan ni fundera på vad som händer när jag grälar med en annan artig, konflikträdd person. Jag har gjort det, så jag vet.

Samtalet går ungefär så här:
Jag: ”Hur är det med dig?”
Han: ”Bra. Tack.”
Tystnad.
Jag: ”Hur är det med dig själv?”
Han: ”Bra.”
Tystnad. Mycket tystare tystnad än ni kan föreställa er.
Jag: ”Hur går det på jobbet?”
Bra.
Jag: höjda ögonbryn.
”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”
Jag: ser ut genom bilfönstret.
Han: ”Hur går skrivandet?”
Jag: ”Bra. Tack.”
Japp! Sen var vi tysta igen.
”Vad skriver du på?”
Jag: ”Saker.”
Han: ”Gjort något annat roligt?”
Jag: ”Nej.”
Han: höjda ögonbryn.
Jag: ”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”

Efter det lovade jag och Isak varandra att aldrig, aldrig någonsin gräla igen.