Sickla köpkvarter, ca 16.40.

”Jag ska bara en station. Du också? Och du har också handlat, ser jag. Men det ser tungt ut det där. Du borde ha en sån här [pekar på egen Dramatenväska]. Bara 150 kronor. Ja, jag ska hem till min son. Han är sjuk. Mat? Ha! Chips och treo. Han är vuxen, men mamma kommer ändå hem till honom med chips när han har sjuk. Har du barn? Nej, ni börjar ju sent i er generation. Jag började som tonåring. Och mina barn började tidigt, de också, så nu har jag fem barnbarn. De är nästan stora de med. ‘Nej, mormor, jag kan inte komma och hälsa på, jag ska träffa min tjej’, säger de till mig. Ska du också åt det här hållet? Vad bra! Var bor du? I Älta, ja, jag brukade bo där. Bodde där i två år och pratade inte med en enda människa. Jag bodde på Kungsholmen förut för att det var nära Kista, via Fridhemsplan, och jag jobbade på Ericsson. Men sen skulle jag downsiza ekonomin, så då sålde jag den lägenheten och flyttade till Älta. Men ingen hälsade ens! 11 änkor bodde där, fick jag reda på sen, och ingen sa något när man träffades i hissen. Det fanns till och med en gammal kollega i samma trapphus, fast hon jobbade på Sälj. Själv jobbade jag på Marknadsavdelningen. Vill du komma in på en kopp kaffe? frågade jag. Nej, hon hade som princip att inte umgås med sina grannar. Ja, jag ska också hitåt. Men när jag sålde lägenheten, då kom de! Och gick igenom mina saker och lådor och garderober tills mäklaren slängde ut dem. Så när jag såg henne nästa gång sa jag: ‘när jag bjöd in dig på kaffe, då kom du inte, men när jag inte var hemma, då kunde du besöka min lägenhet.’ Och då började hon gråta. Kvinnor! Jag begriper dem inte. Jaha, ska du stanna här? Ja, just det, du ska ju ta bussen till Älta. Se så, ge mig en kram nu.”