Fel använt är miljö helt enkelt en generiskt beskriven plats där dina scener utspelar sig. Där finns ett hus och ett träd, och inne i huset finns ett köksbord, och en spis, och en mikrovågsugn, och i vardagsrummet finns en soffa och en TV. Det är ungefär som att beskriva en persons utseende med att hen har ben, armar, ett huvud och bröst (vilket, tyvärr, också händer). Rätt använt skildras miljön med ett par unika detaljer som låter läsaren se det framför sig; genom ordvalen och detaljerna bygger miljön suggestivt upp stämningen i scenen. I Dick Francis tappning är miljön en scenbild, komplett med människor och roller och potentiella konflikter.

Mina miljöskildringar blir bäst när jag får hitta på dem helt. Efter att ha placerat en berättelse i ett land jag aldrig varit i, la jag nästa i min Stockholms-söderförort. Nu borde ju allt vara lätt och enkelt, tänkte jag, och sen körde jag fast. Först när jag bestämde mig för att hitta på en svensk småstad lossnade det (ja, det kan ju vara så att det finns tillräckligt med små utflyttningshotade orter i Sverige utan att jag skulle behöva hitta på en, men här vill jag citera G.W. Persson: ”De [andra författare] väljer platser där de själva har bott, de lata jävlarna, så de inte behöver göra någon research.” Eller hitta på.)

Miljön som en egen karaktär
Jag brukar tänka på mina städer som en karaktär i sig: Broken Wheel och Skogahammar är som egna personer, med egna historier, utseenden, konflikter och drivkrafter. Jag skisserar upp huvudgator, krogar (med benäget bistånd från er), kommunhus, diners, matbutiker och så vidare. Sen lutar jag mig tillbaka och tänker att jag är klar och att mina fyra viktiga karaktärer kan flytta in.

Det här blir inte särskilt bra. Alla som bott i en småstad vet att de inte framförallt består av ens närmaste fyra vänner som man vill träffa. Nej, städer i allmänhet och småstäder i synnerhet består av ett nät av människor man försöker undvika, lyckas undvika, önskar att man kunde undvika; som man gick i högstadiet med; som känner ens morföräldrar; som var läskiga och strikta när man var barn, som är läskiga och strikta nu.

Miljö som en plats för människor
Dick Francis specifika miljö är kapplöpningsbranschen. Det är en intressant och unik miljö i sin egen rätt, men det som gör hans version av den så spännande är att han känner människorna i den så väl.

Hans rent fysiska beskrivningar – av människor och platserna – är plikttroget där men så allmänna att jag först för något år sedan insåg att alla kläder han beskrev var från sjuttio och åttiotalet. Människorna och relationerna var så moderna att jag bara översatt dem i mitt huvud och inte alls noterat mängden vitt, breda guldskärp och hattar.

Så här beskriver Dick Francis sin huvudkaraktärs hem:

Min våning var nog mer en fristad än ett hem. Bekväm visserligen, men inte kärleksfullt handplockad under lång tid. Snarare färdigmöblerad efter en enda hastig eftermiddag i en möbelaffär. ‘Det där vill jag ha, och det där och det där … och skicka hem det så fort som möjligt’. Möblerna hade passat ihop mer eller mindre, men jag ägde nu ingenting som jag skulle sörja förlusten av; och om det var en försvarsmekanism så visste jag åtminstone om det.

Så här beskriver Dick Francis en kapplöpningsbana:

Derry Welfram låg på mage, orörlig, medan de fjorton deltagarna i halv fyraloppet på York skred förbi tätt intill honom, de regnvåta jockeyerna såg ner och tillbaka med dämpad nyfikenhet, tankarna på uppgiften framför dem, kropparna huttrande i den tidigare oktobers kalla regndis. Karln var full. Man kunde läsa deras tarnkar. Folk som föll omkull i fyllan mitt på eftermiddagarna var knappast något okänt begrepp på kapplöpningsbanorna. Lycka till till honom, fyllot.

(…) Somliga i den grupp som varit närmast Welfram då han föll började dra sig undan, såg på hästarna som avlägsnade sig, ville gå sin väg, titta på loppet. Några stod och trampade från ena foten till den andra, fångna mellan sin längtan att desertera och det skamliga i att göra det, och en person som var mer medborgerligt sinnad kutade iväg efter hjälp.

Jag släntrade bort till den öppna dörren till baren vid sadelplatsen, där flera gäster tittade ut mot scenen. Därinne var det fullt av mer eller mindre torra människor som betraktade livet på intern-TV, livet i andra andra.

Han fortsätter med att beskriva en man i St Johns ambulansuniform, hur galoppbanans läkare dyker upp, hur gruppen som stått närmast Welfram skingras och två eller tre som direkt sätter kurs mot baren, och det nyfikna samtal som sedan följer där, medan en av dem beställer en tredubbel gin och fortsätter prata för sig själv tills: ”På TV började loppet och samtliga, även jag själv, vände sig om för att titta, fast efteråt skulle jag inte ha kunnat svara på vem som vunnit.”

Scenen utspelar sig på en kapplöpningsbana, men det intressanta för Francis är hur människorna i scenen beter sig – människor som är rena statister, och som aldrig kommer dyka upp igen. De är inte karaktärer så mycket som en del av miljön – hur människor reagerar när någon faller ihop, hur de fortfarande följer loppet efteråt, hur kapplöpningspublik vs. jockeys reagerar vid regn.

Så här beskriver Francis överklasshemmet som tillhör en av ägarna han rider för (och tillika fastern till hans fästmö):

She and I went in, leaving Thomas to drive away and together walked up the wide staircase to the first floor. The ground floor of the big old house consisted of offices, a guest suite, a library and a breakfast room. It was upstairs that the princess and her husband chiefly lived, with drawing room, sitting room and dinig room on the first floor and bedrooms on three floors absove. Staff lived in the semi-basement, and there was an efficient lift from top to bottom, installed in modern time to accomodate M. de Brescou’s wheelchair.

‘Will you wait in the sitting room?’ she said. ‘Help yourself to a drink. If you’d like tea, ring down to Dawson …’ The social phrases came out automatically, but her eyes were vague, and she was looking very tired. ‘I-ll be fine,’ I said. – ‘I’m afraid I may be a long time.’ – ‘I’ll be here.’ She nodded and went up the next broad flight of stairs to the floor above, where she and her husband each had a private suite of rooms, and where Roland de Brescou spent most of his time (…). I had never been up there, but Danielle had desribed his rooms as (…).

I went into the sitting room, which had become familiar territory, and phoned down to Dawson, the rather august butler, asking for tea. ‘Certainly, sir,’ he said austerely. ‘Is Princess Casilia with you?’ – ‘She’s upstairs with Monsieur de Brescou’. He said, ‘ah’, and the line clicked off. He appeared in a short time, bearing a small silver tray with tea and lemon but no milk, no sugar and no biscuits. ‘Did we have a successful afternoon, sir?’ he asked, setting down his burden. ‘A win and a third’. He gave me a small smile, a man nearing sicty, unextended and happy in his work. ‘Very gratifying, sir.’

Egentligen är passagerna ovan nästan helt befriande från beskrivning. Och det fortsätter så. Det enda vi får reda på om vardagsrummet han sitter i är att det är ”comfortable, with flowered fabrics, rugs and pools of warm lamplight, altogether friendlier than the satins and gilt of the very French drawing room next door”.

Det Francis är intresserad av är hur människorna i miljön beter sig, och i en kort scen har han lyckats få med: en jockey (han själv), en rik och adlig hästägare, en chaufför och en butler. Den adliga hästägaren är chockad, men han vet tillräckligt om hennes beteende för att beskriva hur hon ändå försäkrar sig om att han har något att dricka. Eftersom han är förlovad med hästägarens systerdotter vet han hur både det hemtrevliga och det mer traditionellt rikt inredda vardagsrummet ser ut, men han är inte så nära familjen att han någonsin har besökt hästägarens mans rum. Butlern är vänlig på ett halv-formellt sätt, trivs med sitt jobb och känner honom tillräckligt väl för att veta att han är jockey och inte inkludera mjölk, socker eller kakor på tébrickan.

Min egen småstad fylls på med roliga och intressanta personer, vilket ju alltid är ett misstag
Efter att jag konstaterat att en småstad måste ha människor för att vara realistisk, satte jag förstås igång att fylla den med roliga, konstiga och intressanta karaktärer; alla beskrivna med namn, en träffande beskrivning av deras utseende och en kort men rolig bakgrundshistoria. Inte haha-rolig, men ändå, tycker jag, rätt träffande beskrivet.

Det här är till exempel en kvinna som äger en antik/möbel/hemaffär i min påhittade svenska småstad:

Ulla ser ut som om hon försökt likna sina antikviteter: hon har en skir, fint virkad sjal över axlarna och rör sig på ett sätt som hon själv säkert tycker är utsökt gracilt och känsligt. Tyvärr är hon bastant som ett furubord.

Jag fortsatte med en femton, tjugo andra liknande personer och lutade mig belåtet tillbaka med mitt första utkast. Vad kan rimligtvis gå fel? tänkte jag.

Det är ett första utkast, så det borde kanske inte förvåna mig att det finns åtminstone tre fel på lika många rader. Förmodligen finns det fler som jag ännu inte tänkt på.

Fel, fel, fel:
1. Personen är namngiven
2. Personen får en relativt intresseväckande beskrivning
3. Hon dyker inte upp igen i resten av boken
(och möjligtvis 4. Att stycket överhuvudtaget är inkluderat)

Varför är det fel att namnge personer och inkludera intresseväckande beskrivningar? För att jag glömde bort att jag inte introducerade en bikaraktär utan en person som del av miljön. Bikaraktärer är förstås mindre viktiga, men ändå återkommande personer, som bidrar till berättelsen, ofta genom att kontrastera hjältinna eller bidra med fler perspektiv på samma tema. I Bridget Jones dagbok är bikaraktärer t.ex. Tom, bög-vännen, Sharon, den mer aggressiva singeln och Jude, ännu mer romantisk och mesig än Bridget. De bör beskrivas och ha namn och egna viljor och personligheter. Men börjar namn hagla i varje scen kommer läsaren inte ha en aning om huruvida personerna hon möter är viktiga. Är de inte viktiga, om de inte kommer återkomma väldigt ofta, är det dumt att få läsaren att kämpa för att hålla namnet i huvudet. Det tar bort lite, lite fokus från resten av berättelsen, och för varje kapitel där personen inte återkommer blir läsaren lite, lite mer distanserad. Händer det femton gånger kommer hon dessutom glömma bort vilka de viktiga karaktärerna var, och när de dyker upp igen kommer läsaren sitta och tänka: ”Var det optikern? Servitrisen? Furubordet?”

Ett av problemen här tror jag är att man måste känna sin miljö väldigt, väldigt väl för att kunna ha med karaktärer och inte falla i frestelsen att a, vara för uppenbar (en servitris med dålig servicekänsla) eller för specifik (servitrisen Felicia som ser ut som och drömmer om och har bott här sen X och är tillsammans med Y). Som i Francis beskrivningar ovan – mannen som sett Welfram dö verkar inte ens ha ett utseende, men hans sätt att agera – svara kortfattat på frågor, tränga sig fram till baren, fortsätta prata, nästan för sig själv – är rimligt och realistiskt och säger så mycket att vi inte behöver veta om han är kort eller lång, tjock eller smal, rödhårig eller brunhårig. Jockeyerna huttrar, är fokuserad, och bara svagt nyfikna på mannen som fallit ihop. De är inte stjärnjockeyn XY, som har mörkt hår och har varit ledande jockey sen X och nu rider Y och har ett komplicerat förhållningssätt till sin mor så vidare och så vidare.

Att göra dina bikaraktärer plattare är för övrigt ett enkelt sätt att göra en bok roligare – se det här inlägget för andra råd om att skriva roligt.

Dagens skrivar-tips:
När du är ute och tjuvlyssnar om hur folk pratar, anteckna också hur relationerna på platsen ser ut. En plats rymmer många fler relationer än man tror och är ofta en mer träffande miljöbeskrivning än att anteckna hur något ser ut. Om du t.ex. är på en bar, kan du för all del skriva ner att borden är trälackerade och väggarna fyllda med ordspråk i stil med ”In God we trust, all others pay cash). Eller så kan du:

Exempel på relationer att notera på en bar:
– Hur servitriser och bartenders förhåller sig till varandra (pratar de; samarbetar de effektivt; är någon lat; hur reagerar de andra på det)
– Hur de förhåller sig till kunder (är en snacksalig och en tyst; pratar de mer med varandra än kunderna, tar de fem minuter på sig för att hälla på en stor stark)
– Ett par eller ett sällskap (är de på en dejt, after work, häng med goda vänner? Tycker de om varandra? Vem är högstatus (pratar mest, bestämmer samtalsämnen, pratar långsamt och tillåter sig pauser) och hur reagerar andra på det? Hur är de i förhållande till personalen; är det en som alltid beställer, är en trevlig och en nonchalant. Är de avslappnade med varandra eller försöker de för mycket? Är någon fullare, och hur reagerar de andra?)
– Dörrvakten. Vänlig, bestämd, småpratar med servitriser eller kunder?
– Lägg för all del till kläder eller hur de pratar om det är relevant för relationerna