Jag har insett att jag kommer behöva blogga på svenska också, för den ärliga, icke-tillrättalagda rapporteringen. Så här är den:

Vi måste prata om amerikanskt kaffe.

Kaffe! Det är nästan en förolämpning att kalla det det. Det började tragiskt nog redan på Arlanda, med kaffe så svagt att jag var tvungen att överge koppen och köpa en cappuccino istället. Sen gick det utför.

Man säger att människor kan vänja sig vid vad som helst, och tyvärr är det sant. När jag skriver det här sitter jag i hotell-lobbyn med en kopp av deras gratis-kaffe. Jag valde ”robust”. Det är också lite av ett skämt. Men jag dricker det. Den stora utmaningen nu är att min motorik inte är fin nog, och min reaktionsförmåga inte tillräckligt snabb, för att hälla mjölk i det. Man har ungefär en halv nanosekund på sig innan all form av kaffefärg försvinner. Ett litet extra ryck med handleden, en halv sekund för länge, och sen stirrar man deprimerat på den mjölkfärgade drycken framför en. Som väldigt, väldigt svagt té. Och sen måste man hälla ut lite av blandningen och fylla på med nytt kaffe, och ändå kommer man knappt ens upp i normalt téfärgat.

Det är deprimerande, men jag härdar ut.

Det är ingen som sagt att livet är enkelt.