Som jag sa till Carina, idag 07.50: ”Jag vill ändå gärna tro att vi är två normalintelligenta, hyffsat organiserade människor som KAN läsa innantill.”

Det är inte en syn som längre delas av personalen på Creole Travel eller personalen på något av de två hotellen som krävdes för att boka en extra natt. Som vi redan hade betalat för. Vilket vi hade vetat om vi hade kunnat läsa innantill.

Det hela uppenbarade sig under följande konversation, på piren i hamnen på La Digue. Föreställ er glittrande blått hav, små fiske- eller utflyktsbåtar som förbereder sig för dagen, vänlig smågnabb mellan mannen som skjutsar oss och de andra som hänger runt båtarna, klar himmel, strålande sol och ett torg ett stenkast därifrån som långsamt vaknar till liv. På det torget försöker Carina just nu växlar in våra vouchers mot biljetter, medan jag tar hand om väskorna. Vi är båda redo att åka hem – Carina har strumpor för första gången, jag har packat om böckerna i handbagaget för att kunna läsa ett helt resdygn. Vi har dubbelkollat tider, förberett de utskrivna papperen med instruktioner, gett våra sista seychelliska rupier i dricks och skrivit vänliga kommentarer om personalen i hotellets kommentar-bok. Klockan är 07.20 och en prydlig kvinna från Creole Travel är precis på väg mot mig.

Jag: ”Vi ska ta färjan till Mahe klockan åtta.”

Hon, oroligt: ”Men Madam! Färjan till Mahe har redan gått. Den går klockan sju.”

Jag var inte orolig. Vårt flyg går halv fem på eftermiddagen, så vi har väldigt goda marginaler. Vi rör oss bort mot deras kontor, medan hon tar papperet ifrån oss och läser innantill. ”Men, Madam! Era biljetter är imorgon!”

Och det var dem. Den nionde. Inte den åttonde. ”Låt mig kolla när nästa båt går. Men ni är säkra på att ert flyg inte också är imorgon?”

Jag och Carina skrattar och säger: ”Nej, nej. Det är idag. Vi har dubbelkollat det ungefär tre gånger. Men det är lugnt – flyget går ju inte förrän halv fem … Öh, imorgon.”

Så vi fick helt följa med till kontoret, under många leenden, skratt och huvudskakningar mellan henne och alla människor hon mötte – på ett vänligt sätt, förstås. Hon erbjöd sig att ringa och styra upp en extra natt på hotellet.

”Vad snällt”, sa jag och Carina.”Då sitter vi helt enkelt här och se dumma ut under tiden”

”Nej, nej! Ni är inte dumma. Inte alls”, sa hon och flackade med blicken.

Så nu är vi tillbaka för en bonusdag vid poolen. Vi väljer att se morgonens utflykt som lite av en generalrepetition.