Så jag pratade med en annan man som också har haft glädjen och förmånen att dejta mig.

”Jag läste ditt senaste blogginlägg”, sa han.
”Det om den passiva agressiviteten?” frågade jag uttryckslöst.
”Ja. Det var roligt.”
”Så du tycker också att jag är passivt aggressiv?”
Tystnad. Tvekan. ”Ja… jag menar… eller…”
Det är inte precis som jag tillbringar alla mina dejter med att muttra sura och passivt aggressiva kommentarer eller dylikt. Jag är en okomplicerad, gladlynt person osv. osv., med rak och tydlig kommunikation som säger vad jag tänker och känner och inte alls håller saker inom mig.
”Visst är du det! Det är klart att du gör!” sa mannen, verkligen väldigt fort.

Det här börjar bli löjligt.