Alla författare vet hur absolut centralt research är. Bara en galning skulle t.ex. få för sig att skriva en bok som utspelar sig i en fiktiv amerikansk småstad utan att ens ha varit i landet.

Det här illustrerades av Carina under vår Iowa-roadtrip. Vi satt på Sister’s Mainstreet Café i Spencer och kämpade med varsin gigantisk pannkaka med smör. ”Om vi inte hade varit här”, sa hon. ”Så hade vi aldrig snappat upp detaljen med smör på pannkakor eller exakt hur mäktiga de är. Och det är såna små, nästan oviktiga, detaljer som gör att något känns verkligt, närvarande.”
”Carina”, sa jag mörkt. ”Du vet att jag redan har skrivit min bok, eller hur? Och publicerat den?”
Hon ryckte på axlarna, förmodligen för att säga: ”du frågade”, vilket jag hade gjort misstaget att göra.

Inför Iowa-roadtripen levde jag nämligen i ständig skräck för att upptäcka något som borde ha varit med, kunde ha varit med; något som skulle sparka igång alltför sena vågor av inspiration och idéer som aldrig skulle kunna genomföras och därför för all framtid existera i mitt huvud som en sorts alternativ parallellvärld till den alternativa parallellvärld jag skapat i boken. Redan nu, dag ett, satt jag och funderade över om Läsarna i Broken Wheel rekommenderar borde ha involverat pannkakor med smör. Det fanns förvisso ingen frukostscen i hela boken, men kanske borde det ha gjort det?

Senare emailade jag min engelska förläggare, den enda utgåvan jag fortfarande kunde påverka, och meddelade att det fanns mängder med silos på den iowianska landsbygden, och trodde hon att min bok skulle stärkas av att jag inkluderade en?

Det trodde hon inte. Jag bestämde mig för att inte fråga om den möjliga frukostscenen och pannkakorna med smör.

Så i teorin ser jag det uppenbara behovet av att göra efterforskningar, men på det där fiket i Iowa påminde jag mig också om att Carina var journalist och alltså inte fick hitta på själv. Jag är tvungen att hitta på själv. Gör jag det inte kallas det plagiat och blir ett jäkla liv, eller så blir alla ens vänner sura på en när man råkar citera ett förtroende lite för ordagrant.

Jag är säker på att andra författare är mer vuxna och mogna än vad jag är, men stora delar av mig är livrädd för att göra efterforskningar. Jag har byggt mitt leverne på att hitta på saker. Fakta och ”hur det egentligen är” känns som ett instinktivt hot som ständigt måste motarbetas. Verkligheten är så ofta dödsstöten för idéer, och som vi alla vet är idéer sköra, ömtåliga saker som måste skyddas från hårda vindar, fakta och självtvivel. Jag måste t.ex. kämpa rätt mycket för att inte upptäcka att människor är homofoba små rasistiska idioter, för i mina påhittade småstäder så finns de inte. Så det så.

Samtidigt så har Carina förstås rätt. Detaljer är hårdvaluta inom allt skrivande och det som skiljer en medioker författare (jag) mot en briljant författare (Fannie Flagg eller Richard Russo). Mängden detaljer de får in på en sida motsvarar ungefär vad jag får in på trettio. Och detaljer måste på något sätt snappas upp, ju fler desto bättre.

Vilket förmodligen är därför författare gör osystematisk, nästan omedveten research jämt och ständigt. Vi hoardar detaljer eftersom man aldrig vet när de kan tänkas behövas. Inredning, sätt att prata, ett specifikt väder, en detalj om ett jobb, arkiveras någonstans för att spottas fram som en del av en helt påhittad idé, som sen måste stämmas av mot minnet och verkligheten varpå man upptäcker att idén inte alls fungerade. Typ.

Några saker jag upptäckt i Karlskoga:
– Många fler parkeringsplatser och stora ytor än jag tänkt på, vilket kan leda till en fin scen när vår icke-bilburna hjältinna travar omkring till fots
– Mängden bilar vs. människor vid en given tid och punkt (nästan alltid fler bilar)
– Hur saker och ting har bestämda tider då de görs (lunch, fika, öldrickande, middag). Kommer man vid rätt tid är många restauranger och caféer åtminstone halvfulla. Kommer man vid fel tid så är allt skrämmande öde, som om man missat någon samhällelig katastrof och alla andra förutom en själv och den stackars killen bakom disken har gått under jorden och tagit skydd
– Förfester gör att killgäng är högljudda direkt när de kommer in i baren en lördagskväll. Det behövs liksom ingen startsträcka. De kan gå direkt till vänligt småbråk och fulla missförstånd innan de ens fått av sig jackan och beställt en öl.