Saker jag gör medan jag borde skriva

Dödsböcker

Just nu läser jag två böcker parallellt som båda handlar om död och sorg. Få genrer säger lika mycket om människor eller bokbranschen (och då menar jag inte själva böckerna, som också säger mycket, utan våra reaktioner på dem). Det är ändå absurt att böcker som döende eller starkt sörjande människor skriver ska vägas och mätas och recenseras och potentiellt kritiseras. Eller för den delen hyllas, dyka upp på topplistor, bli den månadens snackis och bästsäljare – själva poängen med böckerna är ju ofta att sådana tecken på yttre framgång blir oviktiga när de ställs mot död och sorg och sjukdom.

Samtidigt skrivs böckerna. Vi läser dem. Vi reagerar. Vi jämför med andra liknande böcker, även om det också leder till att läsare plötsligt kan beskriva sig själva som ”an aficionado of cancer memoirs” eller tidningsartiklar i stil med ”Mis lit: is this the end for the Misery Memoir?” Att låtsas att vi inte har någon åsikt för att inte riskera att säga fel blir som den litterära motsvarigheten till mitt förhållningssätt till sexköpslagen eller surrogatmödraskap. Vilket inte blir konstruktivt i längden.

De två böckerna jag läser är Joyce Carol Oates Änkans bok, om tiden efter hennes man har dött. Det är en fascinerande bok, också för att hon för en gångs skull skriver om sig själv och hennes dubbla existenser – privat som Mrs Smith eller Joyce, yrkesmässigt som Joyce Carol Oates. Hennes man sen trettio, fyrtio år tillbaka dör plötsligt i sviterna av en lunginflammation. På Goodreads kommenterar en läsare att hon är besviken på boken och tycker att Oates sorg är sjuklig och hennes äktenskap ”co-dependent”. Ärligt talat hoppas jag att det är det – det hade ju varit tragiskt om de hade varit gifta i fyrtio år utan att bli co-dependent.

Favoritcitat från Änkans bok: ”Att vara författare är som att vara en av de där hårt framavlade rashundarna – till exempel en fransk bulldog – som trots sina mycket speciella egenskaper är dåligt utrustade för att överleva.”

Den andra boken är When Breath Becomes Air, av Paul Kalanthini, hjärnkirurgen som fick cancer och gick från att vara läkare till patient. Det är helt klart den här månadens, om inte årets, snackis i USA och England, och till skillnad från Änkans bok är den närmast universellt hyllad. En av väldigt få läsare på Goodreads som faktiskt var besviken: ”Oh dear. I was always told not to speak ill of the dead. It feels awful to give a three star rating to a nice guy (by all accounts) who is now dead. But I simply did not find this book compelling or insightful enough.”

Favoritcitat från When Breath Becomes Air: ”If the unexamined life was not worth living, was the unlived life worth examining?”

För övrigt uppskattar jag båda böckerna och har inte ett negativt ord att säga om någon av dem och har definitivt inte jämfört dem med andra böcker om samma ämne.

PS. En tanke jag dock fick var att många (men inte alla, förstås) böcker skrivna av döende människor verkar vara skriven av enormt överpresterande personer. Kalanithi är extrem men inte unik (han höll på att doktorera i engelsk litteratur innan han sadlade om och blev hjärnkirurg och dessutom hjärnkirurg/forskare). Beror det på att kontrasten mellan liv och död blir större med personer som har kämpat så hårt för att nå mål som de nu inte kommer uppnå? hann jag tänka innan jag fortsatte: eller kanske krävs det bara en viss typ av människa för att få reda på att hen är döende och bestämma sig för att skriva en bok?

PPS. Jag har ingen åsikt om det här! Det var en reflektion! Jag är neutral! Det finns intressanta aspekter av allt!