Ni vet när man plötsligt bråkar med en väldigt nära vän, eller någon man är tillsammans med, eller förälskad i? Hur man är förvånad och sårad över det bråket faktiskt handlar om, men lika mycket över det faktum att man överhuvudtaget bråkar. Att någon man litat så fullständigt på, och beundrat, och ja, älskat, plötsligt visar sig vara opålitlig? På ett sätt är det som om det får hela världen som man kände den att verka konstig, oroväckande, oförutsägbar.

Precis så kände jag när ”papperstrassel i övre luckan” plötsligt dök upp på min skrivares display. Den gav ifrån sig konstiga ljud, en orange lampa blinkade, och hela vår hittills okomplicerade relation skakades i grundvalarna.

Ni som är nya på bloggen kanske inte känner min skrivare, men vi har levt i lycklig harmoni i åratal. Jag har varit så förskonad från papperstrassel och felmeddelanden och frustration att jag knappt kommer ihåg hur det var. Den var fantastisk. Den är fantastisk. Den har fyra fack och kan skriva ut dubbelsidigt, och behöver man skriva ut ett fyrahundrasidors manus så sätter man bara på utskriften och så jobbar den på.

Ni förstår inte vilken lättnad det var efter min förra skrivare, där jag var tvungen att skriva ut tjugo sidor i taget och konstant vaka över den för att den inte skulle flippa ut fullständigt.

Tills nu.

Ack, hur ömtåligt förtroende och tillit är! Inte bara ett papperstrassel, utan flera. Jag öppnade den övre luckan. Jag tog bort papperstrassel. Utskriften startade igen, och så det där hackande, skärande ljudet, och sen började det om.

Det här har pågått av och till i nästan en hel dag. Först nu verkar det vara över, men det har lämnat mig skakad och utmattad och fortfarande oroad.

Det kommer ta tid att bygga upp det här förtroendet igen, men jag antar att det är så med vänskaper och relationer. Att man helt enkelt måste våga igen och förlåta, så gott man kan.

Jag bifogar några bilder från den tiden då vi var lyckligt nyförälskade, för att påminna mig själv.