Det är förstås en fantastisk upplevelse att bli sminkad och fixad och fotograferad. Komplimangerna! (Att de får betalt för att ge dem är verkligen ingenting som jag behöver bry mig om). Kompetenta händer som rör vid en! Det enda lilla, lilla problemet är samtalen. Det är samma sak med frisörer.

Problemet är förstås att jag är författare och kroniskt nyfiken. Jag är också kroniskt ointresserad av att prata om mitt jobb, och jag har inga barnbarn eller andra saker jag känner för att frossa i. De är förstås kompetenta yrkesmänniskor som vet att många förväntar sig att få prata om sig själv som en del av klippningen/sminket/osv. Jag trodde det var en myt att folk ville göra det tills jag satt bredvid en man som under en tjugominuters-klippning han beta av både sitt jobb, sina barnbarn och sitt boende.

Ungefär så här gick samtalet igår:
Hon: ”Det måste vara roligt att vara författare.”
Jag: ”Väldigt. Själv? Trivs du med ditt jobb?”
Hon: ”Absolut. Men är det inte svårt att gå från att ha skrivit en bok till att faktiskt bli publicerad?”
Jag: ”Jättesvårt. Vilket är det intressantaste jobbet du har haft?”
Hon: ”Var bor du?”
Jag: ”I Älta. Och vilken fantastisk lägenhet du har här!”
Hon: ”Tack. Är du nervös över försäljningssiffrorna?”
Jag: ”Inte särskilt. Föredrar du mode-sminkningar eller mer vardagliga?”

Då och då avbröt vi oss båda för att ställa artiga frågor till fotografen, och sen kontrade hon med artiga frågor om oss, och så höll vi på under hela sminkningen.

Saker jag lyckades få reda på:
– Hår och make-personen hade i princip enbart företagsuppdrag. ”Det är roligt med blandningen av personer man träffar, och att man också träffar mer ‘vanliga’ personer, men tyvärr kan jag inte ta på mig privata uppdrag. Jag kan inte boka in ett bröllop ett år i förväg och sen riskera att behöva tacka nej till en enveckas-jobb.” – ”Vilka jobb tar en vecka?” – ”Modebilder. Nu om några veckor ska jag till exempel till Sydafrika och göra hår och make för fyra olika märken.” – ”Men … är de alla på samma plats då?” – ”Kapstaden. Det är alltid Kapstaden.”

Vi diskutera (alla tre) hur det var att vara egenföretagare och att slå sig in på yrken som är väldigt svåra att få framgång inom. Liksom jag hade de vetat vad de ville göra i princip hela sitt liv. ”Är det inte konstigt att tänka på hur hårt man jobbade när man var yngre?” sa jag. ”För så lite belöningar. Nu får man ju i alla fall lite pengar eller status eller beröm, men då kunde man ju slita hur hårt som helst bara för att ens framtida jag skulle få framång.”
”Jaa…” sa Hår och make, ”men samtidigt – ibland saknar jag den tiden då jag inte visste vad som krävdes eller hur saker fungerade. Då man kunde göra en helt banal sminkning och tänka: ‘det här är något för Vogue’. Det fanns så mycket mer optimism då.”

Vilket är så väldigt sant. Det var en fantastiskt tid. Tre bra scener i en bok var ett fantastiskt utkast.

Själva fotograferingen var väldigt rolig. Mitt enda mål var: inte mesig. Se tuff ut. Och jag tror att jag med hjälp från bara två professionella yrkeskvinnor lyckades åstadkomma det. En vanlig mening från fotografen var t.ex.: ”ha huvudet rakt. Nej, inte på sned. Rakt. Se hit. Nej, lägg inte huvudet på sned.”Då och då avbrutet av Hår och make-personen som sprang fram för att fixa till en envis lock som vägrade ligga stilla.

Återkommer med bildbevis så fort jag fått dem. På någon av alla foton måste jag ju kunna se tuff ut.