Kommer ni ihåg scenen i Bridget Jones när någon – en granne hon flirtat med, kanske? – ”hjälper” henne genom att lägga in hennes post, så att hon i flera dagar i december går runt och undrar varför ingen skickar några inbjudningar till henne? Hon har inte ens blivit inbjuden till sitt eget jobbs julfest! tänker hon deprimerat, tills hon upptäcker en hel hög med brev och kort och inbjudningar som ligger där under dörrmattan eller dylikt.

Lite så har det varit för mig den senaste veckan. Inga brev alls har dimpt ner i brevlådan. Nu får man ju inte särskilt mycket post, och det har varit fel tid för räkningar, men ändå. Borde inte någon gratistidning eller så ha kommit? tänkte jag, men jag kunde inte riktigt komma på när jag fick det senaste brevet, så jag tänkte inte mer på det, och förresten, vad kan man göra? Kontakta posten och fråga varför jag inte får någon gratistidning?

Sen fick allt sin logiska förklaring: tydligen har min hyresvärd installerat postboxar nere i portuppgången. Jag kände mig lite löjlig när jag upptäckte dem. Hur har jag missat det här? Borde de inte ha skickat ut mängder med infobrev? Det ska visserligen erkännas att jag inte kanske lusläser all information som hyresvärden skickar ut, men jag brukar väl i alla fall kasta en blick på dem? Och borde jag inte ha märkt att postboxar mystiskt dykt upp på väggen i portuppgången (även om jag har en dålig ovana att gå in genom soprummet ända sen de gjorde om balkongerna för flera år sen och det var den enda ingången man kunde använda).

I vilket fall som helst hittade jag min postbox, och likt Bridget Jones brast jag ut i ett: ”Rusade upp igen, ryckte upp dörrmattan – och där, under den, låg de som ett annat julmirakel: en liten hög med julkort, brev och inbjudningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Eller ja, tydligen är grundinställningen på postboxarna ”reklam önskas” så i mitt fall var det snarare: ”Och där, i boxen, låg de, en gigantisk hög med reklam, sprinklat med några enstaka räkningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Jag måste erkänna att jag faktiskt kände mig märkligt sorgsen, som ett barn som skyr alla förändringar bara för att det inte alltid har varit så. Postboxar! Aldrig mer kommer ljudet av gratistidningar som dimper ner i brevlådan distrahera mig från jobbandet. Aldrig mer ska jag strosa förväntansfullt till dörrmattan för att se om det kommit något intressant bland räkningarna. Och viktigast: aldrig mer ska jag öppna dörren för brevbäraren klädd i morgonrock klockan två på eftermiddagen, för att hon är vänlig nog att se om jag är hemma för att lämna över ett lite för stort bokpaket, adresserat till Mig. Mig. Mig.

Det är slutet på en era.