Min favoritsak med att resa är att bara sitta och titta på människor och fantisera om hur det skulle vara att leva här. Det här kommer förstås naturligt för mig som författare, och jag låter aldrig praktiska hänsyn påverka mig här. Jag är inte ens nödvändigtvis intresserad av hur det skulle vara för mig att leva här. Jag kanske tillbringar ett par minuter med att fantisera om var jag skulle skriva (Busboys and poets – böcker och revolutionen skulle praktiskt taget planeras av sig själva), eller var jag skulle köpa mitt morgonkaffe (ännu oklart, Carina har kaffebryggare), men i allmänhet föredrar jag att tänka på hur någon av alla främlingar som passerar förbi lever.

Som jag har berättat bor Carina i en fantastiskt lägenhet i en byggnad där allt är höga glasfönster, ut mot en liten innegård, så jag börjar och slutar varje dag med en cigarett på balkongen medan jag tittar in i andra människors liv. Som att ha ditt alldeles egna dockhem, med riktiga människor.

Imaginära liv i Washington fascinerar mig. För det första är jag rätt säker på att det skulle vara tillfälligt. Människor flyttar hit från hela landet och hela världen. För det andra jobbar dem. De ser alla effektiva och professionella och smarta och tuffa ut, till och med när du ser dem ute på en bar i slutet av en lång dag. De är advokater och lobbyister och analytiker på federala myndigheter eller antirasistiska initiativ, och de är alla liberaler. Tydligen startade en man som arbetade för Trump en egen dejtingsajt eftersom han tröttnade på att kvinnor bara reste sig upp och lämnade dejten varje gång han berättade vem han jobbade för. Washington är en sorts nördig politisk version av Sex and the city, där alla är smarta och vackra och ute på stan, men där man pratar om den senaste utvecklingen i Mueller-utredningen istället för dejtinproblem. Eller går på en dejt och småpratar om den senaste oroväckande utvecklingen inom invandrarpolitiken. Jag ser inga barn. Jag är säker på att flera människor i Washington har familjer, men kanske förvaras de ute i förorterna?

När jag satt ute på balkongen igår morse var dockhemmet tomt och nedsläckt, och jag kunde inte bestämma mig för om det var för att det var söndag och människor fortfarande sov, eller om de redan var på kontoret oavsett om det är helg eller inte. Washington känns som en stad där kontoren aldrig sover.