Jag ska inte tråka ut er med att försöka beskriva utsikten från Sugarloaf Mountain, eller ens de söta aporna och sengångarna som jag sett, eller hur tagen jag blev av Jesusstatyn. Det räcker med att säga att Christ the Redeemer är en av de mest svårnavigerade turistattraktioner jag varit på. Där fanns alla de vanliga turisterna som tog kort på varandra och selfies – med skillnaden att alla här stod med brett utsträckta armar. Om Carina hade varit med mig är jag säker på att jag också hade stått där och härmat Jesus, men Mister Paul nöjde sig med ett kort där jag stod och såg upp på statyn.

Vilket osökt för oss in på Paul, eller som guiden kallade honom, Mister Paul (”Mister Paul! Mister Paul! I’ve found you the perfect seat”). Paul åker på minst två kryssningar varje år, och Rio var mest en bonusresa. Hans fru dog för fem år sen, och hans döttrar tycker att han kanske börjar bli lite för gammal för att resa. Jag tror inte att Paul håller med. Hans helikoptertur är inbokad på fredag.

Paul fann mig tidigt under utflykten. ”Do you speak English? Good! Stay close to me. We’re going to be together the whole day.” Men jag hade vandrat runt ensam rätt länge runt statyn när han hittade mig igen. ”I’ve been looking for you!” sa han, kanske lite lätt förebrående. ”I was going to offer to take your picture.” Vilket han följaktligen också gjorde, varpå jag tog en bild på honom, så fort jag hade listat ut hur hans riktiga kamera fungerade. Men digital, förstås. Paul sammanställer alla bilder han tar i en video, och erbjöd sig vänligt att skicka dem på ett usb-minne. Om jag hade ”a modern telly, you could watch them there and everything.” Han brukade normalt lägga till musik.

Efteråt stärkte vi oss med en kopp kaffe. Jag gjorde misstaget igen att beställa kaffe med mjölk, men Paul sa storsint att han inte hade något emot det. ”It’s quite good. It’s not coffee, mind you, but it’s not bad.” Det var här som han också friade till mig. Konversationen gick ungefär så här:
Mister Paul: ”Are you married?”
Jag: ”No.”
Han: ”But you’re going to be?”
Me: ”Who knows? I guess it depends on whether or not I meet the right person.”
Han: ”But you’ve met me! And I’m free!”

Han förlät mig också för att jag var på västkusten på Irland för flera år sedan utan att besöka honom. ”You can always come back”, konstaterade han. Senare under dagen fick han en storartad idé: ”I’ve been thinking. Instead of us just meeting like this in Rio, we could always go somewhere together. You don’t have to come to Ireland. It could be anywhere”. Själv föredrog han som sagt var kryssningar, eftersom de ordnade allt för en så att man inte behövde oroa sig över något, men han var beredd att vara flexibel.

Så nu ska vi dricka öl tillsammans imorgon på Copacabana beach. Han jobbar snabbt, mister Paul.