Idag var jag ute och rökte när jag såg ett grått huvud sticka upp ovanför balkongräcket på huset mitt emot. Den äldre damen, för det var en äldre dam, stod lätt framåtlutad över något som hon verkade slå mot handen. Först när jag fick en skymt av något regnbågsfärgat insåg jag att hon var ute för att få bort damm från sin dammvippa.

Jag brukade ha en likadan. Herregud, vad jag älskade den. Det finns något fint och tidlöst med dammvippor, som om det automatiskt fyller ens lägenhet med ömtåliga saker som kärleksfullt och noggrant dammas av med exakt regelbundenhet. Ungefär som att ha silver att polera. Tyvärr försvann dammvippan i flytten (läs: Syrran påminde mig om att jag inte använt den på tre år och att den alltså var minst fem år gammal. Om jag kände något behov av att damma av saker med dammvippa så fick jag köpa en ny. Det har jag ännu inte gjort). Men nu påmindes jag om det, och jag påmindes också om att mina bokhyllor säkert är i skrämmande behov av att dammas av.

Så nu ska jag köpa en dammvippa. Det är ändå helg snart.