Ta till exempel nya kaffepaket.

Varje gång närmar jag mig dem med otroligt blandade känslor. Det ena är förstås ren glädje och spänd förväntan: få saker luktar godare än doften från ett nyöppnat kaffepaket (jag tror att det till och med slår doften av nyvässade blyertspennor, nytorkat kakel och gräs på våren precis efter att det har regnat). Men samtidigt, i bakgrunden, finns ändå en viss bävan; potentiell vardagsirritation, den ständiga frågan: kommer plastflikarna smidigt ta bort vakuumet, eller kommer jag stå där i flera minuter och slita och dra och svära för mig själv innan jag till slut hämtar en sax och försöker få upp paketet på det sättet, och sen måste trixa och fixa för att lösa det?

Jag är glad att kunna meddela att det den här gången gick alldeles utmärkt. En solig dag räddad.

Apropå bitterljuva och blandade känslor så måste vårdagar i februari också med på den listan. Varje gång kan jag inte låta bli att hoppas att nu, nu händer det, det blir varmt, asfalten kommer töa, jag kommer dricka kaffe på balkongen och köpa tulpaner och livet kommer bli så fint. Sen påminner jag mig om att det är den 7:e februari.