Det här blogginlägget började egentligen som en tanke med Saker som är annorlunda när man skriver på heltid, men det är a, ett oerhört farligt ämne att närma sig eftersom standard disclaimern (jag älskar mitt liv, det är ett privilegium, en dröm som uppfyllts etc etc) skulle ta upp halva blogginlägget och b, dessutom inte riktigt sant, eftersom jag älskar att skriva på heltid och om inte annat fortfarande minns hur mycket jag ogillade att jobba på fritiden.

Så därför får ni det istället på temat Fem saker jag saknar med att skriva den första boken. Varning för viss nostalgi:

1, Aningslösheten
Herregud, vad jag saknar den. Ingen idé var för dålig för att provas, ingen karaktär för klyschig, ingen handling för meningslös. En gång satt jag en hel helg på Ängsö och skrev en roadtrip-scen till Läsarna i Broken Wheel rekommenderar bara för att jag plötsligt kom på: ”jag älskar ju amerikanska vägar. Hur kan de inte åka iväg på en roadtrip?” Sagt och gjort: Sara och Tom skickades ut på vägarna. De var inte på väg någonstans, de gjorde ingenting och jag lyckades ändå inte fånga friheten i att åka bil. Det mest spännande som hände dem var att de stannade för lunch (”Vad ska de äta? Jag måste googla ingredienser i USA. Vilken butik köper de mat i?”). Jag tror att de köpte skinka, bröd och tomater, men minnet sviker mig. Resultatet var tio timmars inspirerat skrivande, tre dagar i rad, och nittio sidor helt meningslös text som inte ens kom med i det första utkastet.

2, Lekfullheten
En fördel med att inte veta vad man gör är att allt blir mycket, mycket roligare. Självtvivel fanns förvisso, men mer på ett existentiellt plan. Kommer jag någonsin bli utgiven? Kommer någon någonsin bry sig om den här boken? Hur många år kommer det ta? Tänk om jag ägnar hela mitt liv åt att skriva böcker som aldrig publiceras? Det är läskiga och paralyserande frågor, men så här i efterhand är det jag minns att jag inte alls la ner motsvarande energi på att ha självtvivel kring specifika delar av boken. En kväll satt jag på en pub och skrev och lovade jag bartendern att skriva in honom i boken, och sen kom jag på att det hade varit roligare om han hade varit bög, och då måste han förstås ha en partner, eftersom det är galet att skapa ensamma bögar i en småstad, och så hade jag skapat Andy och Carl utan att någonsin stanna upp och fråga mig om det var en bra idé. Samma beteende ledde också till att Läsarna i Broken Wheel rekommenderar länge hade med en kvinnlig obducent som hade ärvt en oanständig papegoja. Högst motvilligt strök jag henne tre utkast senare för att hon tyvärr inte tillförde så mycket till handlingen. Inte ens den oanständiga papegojan behövdes egentligen, eftersom papegojans repliker i nio fall av tio kunde sägas av Grace istället.

3, Hur all text var bra text
Avgörande vändpunkt eller nittio sidors meningslös roadtrip? Under den här förlovade tiden var all text som skrivits bra text. Det här berodde på två saker. Ett, att jag då inte hade kunskap nog att avgöra det själv. Nu ser jag på noll komma tre sekunder att texten jag skriver inte håller måttet och kommer behöva redigeras och förresten är det lika bra att ta en tupplur istället. Två, att jag hade ett annat heltidsjobb och därför inte behövde vara professionell i mitt romanskrivande. Professionell var tråkig byråkrattext och rapporter och transkriberade intervjuer, inte amerikanska roadtrips och oanständiga papegojor. Nuförtiden har jag tydligen inbillat mig att det måste finnas en anledning till att lägga in en papegoja. När blev jag så tråkig?

4, Okunskapen om branschen
Ett av de bästa råden jag läst när det gäller skrivande är att aldrig skriva något för att det är det som säljer just nu. Jag tror det var en agent som förklarade: ”det kommer ta dig minst två år att skriva boken, och lika länge innan du får ett förlagskontrakt och boken faktiskt kommer ut, och vid det laget kommer det ändå vara något annat som säljer.” Det är ett råd som jag alltid har följt, mest för att jag inte ens visste vad som såldes just då. Jag var förskonad från topplistor (är det några andra än författare som har koll på dem?) förutom när jag ibland i början av hösten såg tre olika bantningsböcker på topplaceringarna på Bokus och misströstade av feministiska skäl.

Jag skulle fortfarande inte skriva något för att en viss typ av bok eller tema fortfarande är populär (inte för att det spelar någon roll längre, marknadsföringsavdelningen kommer kalla alla mina böcker för feelgood ända tills jag skriver min miserabla och litterära historiska roman. Då kommer de insistera på att jag ger ut den under psedonum), men det finns en särskild sorts frihet i att helt enkelt inte veta.

5, Den befriande självklara synen på hur författare borde jobba
Ibland frågar människor mig om hur jag ser på mitt skrivande och min framtid och min karriär, och aldrig saknar jag mitt tidigare, opublicerad jag mer än då. Innan jag hade skrivit gett ut någon bok hade jag mycket bestämda åsikter om hur en författare borde jobba.

Författare jag beundrade: professionella, effektiva författare som tog sitt ansvar för läsarna på passande allvar, som Georgette Heyer som gav ut femtio romaner under sin livstid. En historisk roman, en deckare – per år. Eller Agatha Christie, som också skrev en till två böcker per år och däremellan roade sig med en pjäs eller något mer lättsinnigt projekt. Fannie Flagg eller Annie Proulx, som skrev detaljrika, fantasifyllda berättelser om amerikansk landsbygd med udda karaktärer. Helen Hanff, som skrev självbiografiska, humoristiska små böcker om sitt eget liv och förhållande till läsning (Brev till en bokhandel är ju den mest kända, men även hennes andra böcker är fantastiska).

Sammantaget innebar det här att jag gick omkring och tänkte att jag så fort jag var författare skulle skriva en till två böcker om året och att dessa skulle vara tjocka, detaljfyllda, fantasifyllda böcker om udda karaktärer, amerikanska småstäder, med hbtq-tema, samtliga förstås också baserade på mitt eget liv.

Och aldrig, aldrig, aldrig skulle jag skriva en bok på en rolig idé som inte genomfördes fullt ut och visade sig vara en besvikelse, eller experimentera med andra genrer bara för att jag som författare ”ville prova något nytt” eller, herregud, ha ett öppet eller olyckligt slut.

Saker jag säger nu när jag pratar om min författarkarriär: ”Jo, nästa bok kommer nog inom två år. Kanske. Förhoppningsvis. Eventuellt.” – ”Det enda man kan göra för en idé är sitt bästa – då kan man i alla fall säga att just nu var det här så bra jag kunde skriva den boken” – ”Jag vill skriva böcker i de flesta genrer.” – ”Ja, jag har en bokidé med ett olyckligt slut, men jag är inte säker på om jag just nu är bra nog som författare för att skriva den.”

Mitt opublicerade jag hade kunnat ägna en hel kväll på den lokala puben åt att håna de här svaren och den skriande bristen på ansvarskänsla som de uttrycker. Nu när jag tänker på det är det mycket möjligt att det är mitt opublicerade jag som har rätt.

Ursäkta mig, nu måste jag iväg och hitta en amerikansk småstad och lite udda hbtq-karaktärer för min nästa bok. Som självklart kommer inom ett halvår. Och är perfekt i sin genre och precis vad varje läsare förväntar sig. Med en papegoja, men det behöver väl knappast tilläggas.