Idag har jag fikat med bästa författarkollegan Simona Ahrnstedt. Vi sågs på Wayne’s Coffee på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, en plats föreslagen av mig och så här i efterhand helt klart ett misstag.

Simona och jag befinner oss på ungefär samma plats just nu, rent bokskrivar-process-mässigt. Jag fick kommentarer på första utkastet för ungefär två veckor sen; hon fick dem idag, och vi har båda precis fått se förslag på omslag och säljtexter, som vi nu glatt bollade, visade upp och berömde.

Av alla saker som är fint och fantastiskt med att ha ett förlag, skulle jag säga att de två bästa sakerna är: 1, stöd från fantastiska och kompetenta och professionella människor och 2, att ha författarkollegor. Simona och jag gillar båda att frossa i genre-diskussioner, skrivtips, arbetsprocesser och så vidare (i förrgår smsade hon att hon hade hittat tidernas bästa skrivråd någonsin: ”Don’t write about what you know. Write about what you don’t want others to know”). Så ibland under vårt samtal kunde jag liksom se mig själv och oss utifrån, och så tänkte jag hur avlägsen ett sånt här rätt vardagligt samtal var för några år sedan när jag mest frossade i refuseringsbrev. Vi pratade genrer, om att jag äntligen hade börjat få upp lite fart efter måndagens insikt om att min bok var värdelös och jag inte kom ihåg något av den och förresten är jag en lat författare (det är det som alltid händer när jag inte jobbat på manuset på ett par dagar). Det var fantastiskt trevligt.

Jag ska skriva i helgen, sa jag. Redigera de första 100 sidorna, sa jag. Vara effektiv och ha trevligt, sa jag.

”Har du läst Hungerspelen?” sa Simona. ”Så himla skicklig dramaturgi! Jag har tänkt flera gånger att jag ska läsa till och med det kapitlet, och sen tittar jag upp flera timmar senare och inser att jag har läst mycket längre. Nuförtiden kallas ju alla böcker för bladvändare bara de typ innehåller sidor, men den här är verkligen det.”

Jag stelnar till. Tricket är att fram till för några dagar sen har jag inte ens tillåtit mig att tänka på Hungerspelen. Min approach till fantasy-serier är lite som en person på sträng diets förhållning till chockladbutiker. Det är ingen mening att fresta sig själv med att hänga runt där. Beroendet är för starkt. Man kommer aldrig bara kunna äta en bit.Men det här gäller bara oavslutade fantasyserier, och för några dagar sen upptäckte jag att Hungerspelen var en triologi. Avslutad. Möjlig att tänka på.

”Jag tror att jag ska köpa den”, sa jag. ”Tre böcker. Det hinner jag läsa i helgen. Vilken fantastisk helg jag kommer ha!”
”Har du läst Sarah Waters Fingersmith?” sa Simona, förrädaren.
”Nej?” sa jag.
”Herregud! Har du inte läst den? Vänta här, jag ska hämta den så får du se. Nej, jag ska köpa den åt dig. Du måste läsa den. Den är fantastisk!”
Sen gick vi bort till ungdomspocket-hyllan, och så såg jag den fjärde delen av Inheritance-serien, och så köpte jag den också.

Så inför min effektiva och skrivande helg har jag alltså: samtliga tre delar av Hungerspelen (redan påbörjad på bussen hem, att sträckläsas), Waters Fingersmith, Paolinis Inheritance (vilket ju som vi alla vet innebär att jag också kommer behöva läsa om de tre andra, för att komma i rätt stämning).

Så. För att sammanfatta:

Fördelar med att fika med Simona:
– Trevligt
– Inspirerande
– Kollegialt
– Roligt

Nackdelar med att fika med Simona:
– Se: böcker att läsa under helgen ovan

Men ärligt talat, nog blir det egna skrivandet bara bättre av lite inspiration? Det finns ju massor av timmar på dagen och natten. Hur svårt kan det vara att redigera 100 sidor och läsa åtta böcker på två dygn?