Carina är frustrerad när hon hör av sig dagen därpå.

”Jag fattar det inte”, skriver hon uppgivet på Facebook-chatten. ”Jag är för i helvete journalist. Jag är bra på att hitta information. Det är det jag gör hela dagarna.”
Carina är också en organisatorisk superkraft.
”Visst är du det”, säger jag.
”Men nu har jag ägnat två timmar åt att gå igenom varenda centimeter av en Iowa-karta och ägnat en timme på Google maps, och jag hittar varken Hope eller Broken Wheel.”
”Öh.”
”Så nu ger jag upp och frågar dig: var ungefär ligger det?”
”Alltså, Carina, jag trodde att du visste…”
”Visste vadå?”
”Alltså, Hope, Broken Wheel… i absolut, strikt mening, rent bokstavligt talat alltså, så, ja, de existerar inte. Jag har hittat på dem.”
”Men den här bloggen? Jen’s? Life in Broken Wheel?”
”Gode gud, du *är* bra på att hitta information. Jag hade helt glömt bort den. Jag skapade den i någon av inskicken till förlagen för att jag tänkte att det skulle vara roligt att ha en autentisk blogg.”
”Den kändes autentisk.”
”Hjälpte inte, jag fick ändå mängder med refuseringsbrev.”
”Det var den som fick mig att fortsätta leta efter den första timmen. Jag började tvivla på mitt yrkesval.”
”Oj då. Ja, men de finns inte. Helt påhittad.”
”Biblioteket i Spencer stänger klockan sex på fredagen.”
”Jag behöver inte gå in. Jag vill bara stå utanför och ha sett den.”
”Du vet att katt-jäveln är död?”
”Javisst. Den dog för flera år sedan.”
”Så vi ska besöka ett stängt, katt-löst bibliotek och sen åka vidare till en icke-existerande stad?”
”Glöm inte majsen”, påminner jag. ”Den finns på riktigt.”