Så jag handlade idag. Medan ett barn envist lutade sig mot mig och en trött pappa medlade i godisvalet och en ännu tröttare mamma betalade för läsk, citron, avocado och tacosingredienser betraktade jag mina egna varor på rullbandet med viss stolthet.

Först kom hushållspapper (vuxenpoäng!) och ny toaborste. Herregud, jag är vuxen, tänkte jag förnöjt. De följdes av en dammvippa, vilket praktiskt taget förvandlade mig till pensionär där och då, till min oerhörda belöning. Därefter kom disktrasor och toapapper, vilket sammantaget med alla de andra städgrejorna mest fick mig att känna mig som en tonåring som precis flyttat hemifrån och upptäckt att min mamma inte jobbar där.

Rullbandet avslutades med ätmogna avocado (vuxet? Ja, det tror jag ändå, men inte lika vuxet som att köpa ett nät av avokado och på något sätt lyckas känna på sig när de är mogna), mjölk och sweet chili-sås (eklektisk blandning).

Mina varor avslöjar också att jag är författare utan liv som ska ägna min helg åt att städa och skriva, eller strunta i båda och se på Murder, she wrote istället.

Jag pratade med min amerikanska vän idag, som fortfarande verkar ha illusioner om mig. ”Vad ska du göra ikväll?” frågade han.
Jag såg förvånat på honom. ”Jag ska skriva och kanske städa, och förmodligen se något avsnitt av Murder, she wrote.” Jag hade precis berättat om mina dagsplaner för honom.
”Ja, men jag tänkte mer… på fredagskvällen?”
”Skriva och kanske städa och se något avsnitt av Murder, she wrote”, sa jag innan jag insåg vad han menade.
”Några planer för lördagskvällen?”
”Skriva och kanske städa..”
”… Och se ett avsnitt av Murder, she wrote”, avslutade han resignterat.

Precis.