”De hatar mig. Det finns ingen annan förklaring.”
Isak ser lite konstigt på mig över Statoilkaffet. ”För att sammanfatta”, säger han för att försäkra sig om att han förstått mig rätt. ”Du skickade in ditt manus till dem sent i fredags, ni ska ses nu på torsdag morgon, och de hatar dig för att de inte också hör av sig däremellan och försäkrar dig om att ditt manus är fantastiskt, oavsett om de har hunnit läsa det ännu eller ej?”
Det är det här som är det bästa med en nära vän. De förstår en precis. ”Exakt!” säger jag.
”Eller också kanske de bara tänker att ni ändå ska ses om en och en halv dag?”
”Eller så har de läst mitt manus och hatar det. Förmodligen vill de inte säga något förrän de hunnit prata igenom hur de bäst ska säga att de vill att jag ska ändra karaktärerna, platsen, språket och genren. Och införa ett mord i kapitel fyra och utomjordingar i kapitel sjutton som enda sätt att få något intressant att hända.”
Här kan Isak ha dunkat huvudet i bordet ett par gånger. Till hans försvar ska sägas att vi redan har pratat om det här i tjugo minuter, så jag kan ha börjat upprepa mig lite vid det här laget.
”John har alltid slagit mig som en kall, hatisk människa”, säger jag.
”Öh, John som jag träffade hemma hos Simona?”
”Precis. Kall. Hatisk.”
”Öh, Katarina, du kanske …”
”Och Karin. Det draget har jag alltid anat där.”
”Du menar under all den där kompetensen, vänligheten, engagemanget och charmen som du har dyrkat ända sen hon första gången sa att hon gillade din bok?”
”Precis!”
”Katarina, det är bara en och en halv dag.”
”Du hatar mig också, eller hur?”
”Nej, nej. Bara lite lätt vämjelse just nu.”
”Du vet vad det här betyder, eller hur?”
”Vad, Katarina? Vad betyder det här?”
”Jag måste göra mina kvitton. Jag har inga ursäkter. Idag betalade jag räkningarna innan jag såg tre avsnitt Kommissarie Lewis.”
”Ja, det är ett hårt liv. Och jag antar att det också är Karin och Johns fel?”
”Det skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta.”
Isak tar en klunk kaffe och satsar på distraktion. ”Hur gick det med Lukas förresten? Fick han en personlighet?”
”Jag tycker det.”
”Vad blev det för personlighet?”Ärligt talat låter Isak lätt tvivlande här.
”Jaa”, säger jag.
Jag menar, det är inte så svart-vitt, eller hur? Det är olika det där, med personligheter.
”Det beror faktiskt på vad man menar med ‘personlighet'”, kompromissar jag.
”Karaktärsdrag? Kan jag föreställa mig vad han gillar för filmer? Hur han ser ut?”
”Han är man.”
”Hur är han klädd?”
”Traditionell små-tråkig man. Jeans, skjorta och skinnjacka.”
”Det är det jag har på mig.”
”Cool. Cool och tuff man i jeans, skjorta och skinnjacka.”
”Frisyr?”
”Han är man. Håret är kort. Vad ska jag säga?”
”Han har ingen personlighet, eller hur?”
”Det spelar ingen roll. Oavsett vad jag gör kommer du ändå läsa boken när den är tryckt och säga: ‘jag fick ingen riktig känsla för den där Lukas’. Det kommer bli precis som med Tom. Jag ska fan i mig trycka upp det på en tröja åt dig.”
”Är det här ett känsligt ämne?”
Vilket motbevisar min poäng om nära vänner som förstår en direkt.
”Du hatar mig”, säger jag. ”Det finns ingen annan förklaring.”