Under lunchen hamnade samtalet till slut förstås i politiken. Situationen var deprimerande. Alla var övertygade om att Voldemort, som min guide kallar Bolsonaro, skulle föra tillbaka Brasilien till medeltiden. Men Bokhandlaren berättade också om det sant brasilianska sättet att hantera det: ”We laugh at things so we don’t cry about them. We’re laughing at our own disgrace.” På Facebook har till exempel en mängd olika motståndsgrupper bildats: Cookies against Bolsonaro. Turtles against Bolsonaro. Colour blinds against Bolsonaro.

Både humorn och allvaret i situationen återkom under de två första paneldiskussionerna på bokmässan. Bokmässan är på en gammal teater. Enligt uppgift har Sarah Bernhardt en gång uppträtt där. Enligt andra uppgifter har det också vid en tidpunkt varit en strippklubb. För några år sedan brann teatern ner, så invändigt är den helt ny, men man har behållit den gamla fasaden. Eftersom Ivander hela tiden måste prata med mig för att översätta så fick vi tillåtelse att sitta allra högst upp för att inte störa de andra i publiken. Så författarna i panelen pratade, Ivander översatte, och jag lyssnade fascinerat.

Diógenes Moura har skrivit en bok om det osynliga Brasilien. I flera år har han fotograferat och skrivit texter om de hemlösa han mött på vägen hem. Hans syn på landet och dess tunna lager av fernissa var obarmhärtigt: ”The barbarity is the same in the entire country. The misery is real. The people abandoned”. Han trodde inte att utvecklingen gick framåt, han var definitivt inte beredd att köpa något sorts optimistiskt perspektiv: ”The difference is what you see and what you want to see.” Han tillade helt onödigt: ”It is not a book for people who want to be happy.”

I nästa panel deltog professor Elias Thome Saliba, en forskare som studerat humorns historia: ”Brazil is a country of involuntary humorists”. Han hade studerat 160 olika nationalsånger, och Brasiliens var den enda som nämnde ordet ”smile”. Två gånger.