Att leva med en tonåring är ingenting i jämförelse mot att vara författare. Jag vet förstås inte hur det är att leva med en författare eftersom jag inte är helt jäkla galen. Det är illa nog att vara en.

I vilket fall. För att illustrera det här så tillbringade jag större delen av helgen i fullskalig panik över skrivandet i allmänhet och den här boken i synnerhet och där emellan hela mitt liv, eftersom det så klart är synonymt med de första två. Jag tror inte på att begränsa paniken eller självtvivlet till bara ett område. Det är för amatörer.

Jag började med självtvivel över det värdelösa första utkastet jag jobbar på: ”Nej, det är officiellt. Den här boken är helt värdelös. Den kommer aldrig kunna bli bra. Jag hade kunnat ägna tio år på den och det hade fortfarande bara varit ren skit.”

Gick vidare till mitt skrivande i allmänhet, med det snabba tankemässiga språng som bara en mästare i självtvivel kan klara av: ”Rent objektivt kan jag inte skriva. Jag har inte tillräckligt med talang och inte tillräckligt med arbetsdisciplin för att kompensera för det och alldeles definitivt inte tillräckligt med tid för att göra det. Kanske borde jag börja se mig om efter ett extrajobb. Är det bäst att ge upp nu eller i nästa vecka? Åh, jag glömde! Du var nöjd med delar av det du skrev i förra veckan. Så inte nog med att du inte kan skriva, du saknar dessutom helt självinsikt. Jag röstar för att vi ger upp nu.”

Sen fortsatte jag till mitt liv: ”Katarina, är du medveten om att du har tillbringat den här veckan inlåst i lägenheten med att skriva, promenera och, ibland, ta en dusch? Glöm boken eller skrivandet. Det är ditt liv vi pratar om här. Helt meningslöst och i stort sett värdelöst.”

På söndagen hade jag kommit fram till flera konstruktiva sätt att hantera självtvivlet:
– Vandra runt i lägenheten och prata med mig själv, enligt ovan
– Krypa ihop i fosterställning (det blir obekvämt efter ett tag)
– Ligga i soffan med fötterna på ryggstödet. Oklart varför den ställningen skulle hjälpa
– Trösta mig själv med att jag inte behövde läsa mer av mitt utkast och fick göra mina kvitton istället imorgon.

Och sen vaknade jag upp i morse och tänkte: ”Åh, vilken fin höstdag! Jag kanske ska göra en höstgryta till lunch? Jag har rödbetor hemma. Hm. Den här scenen var ju inte så dålig. Jag skulle kunna flytta fram det här kapitlet lite. Här finns det ju ändå någon antydan till konflikt. Kvitton? De kan vänta!”

Jag är inte ens disciplinerad nog för att hålla fast i självtvivlet!