Rätt länge nu har jag funderat på att skriva en liten kärleksförklaring till min brevbärare, och idag blev det återigen aktuellt.

Egentligen sitter jag i en liten hög i soffan och är utmattad efter att ha nickat och lett på franska en hel helg, men jag blev så uppiggad att jag bestämde mig för att skriva det här ändå.

Vi har en väldigt nära relation. Varje gång dörrklockan ringer någon gång mitt på dagen så kastar jag mig mot den medan jag tänker ”Åh, brevbäraren!” och sen: ”Åh, bokpaket!”

Hon har nämligen förstått att jag jobbar hemifrån/inte har något liv/oftast öppnar dörren iklädd morgonrock någon gång runt tvåtiden på dagen. Så sen något år tillbaka har hon börjat ta med paket som tekniskt sett är för stora för brevlådan, på vinst och förlust, bara utifall att jag är hemma. Så hon åker upp till översta våningen, springer ner, ringer på min dörr, ger mig de normalstora breven (bara räkningar och gratistidningar) och om jag är hemma springer hon ner en extra vända och hämtar de för stora paketen som väntar i hennes bil. Så att jag slipper vänta en dag på att få avin om att hämta ut dem i Älta och eventuella ytterligare dagar innan jag orkar gå förbi.

Det är hängivenhet till mitt ständiga och osläckbara behov av böcker. Den här ritualen (”Hej, hej, det är jag igen. Då kommer jag tillbaka snart”) upprepas ca en gång i veckan, och än har hon inte tröttnat.

Jag funderade först på att googla dikter till brevbärares ära, men ärligt talat har väl Beatles sagt det bäst?

Istället tänkte jag här utforska brevbärares litterära anor.

Det förvånade mig, vid första anblicken, hur många kända personer som varit brevbärare någon gång i tiden. Vid närmare eftertanke var det inte lika konstigt: jag antar att unga amerikanare i alla tider har delat ut brev som extra-jobb, förmodligen för att tidigt lära sig kapitalistiska dygder. En hel del presidenter har till exempel varit brevbärare, inklusive Abraham Lincoln. Också Walt Disney.

Mer intressant var kunskapen om att både Charles Bukowski och William Faulkner en gång i tiden har delat ut brev, med blandad framgång. För Bukowski var det mest han själv som tog skada. Han har en gång sagt att han hade att välja mellan att stanna kvar på postkontoret och bli galen eller lämna, börja skriva och svälta. Han valde att svälta. Sen debuterade han 1971 med romanen The Post Office som handlade om tiden då han drevs till vansinne på ett postkontor i Los Angeles.

William Faulkners tid som brevbärare verkade däremot mest ha gått ut över de stackars människorna som skickade breven. Själv verkade han inte ha tagit ut sig särskilt mycket. När det gäller Faulkner är det förstås svårt att säga vad som är sant om hans privatliv och personliga historia. På äldre dagar hade han tydligen en förmåga att brodera ut rätt fritt. Däremot var han rätt tyst om sin tid som brevbärare, så kanske finns det ändå en hel del sanning i det.

Faulkners arbetsrutiner inkluderade att läsa tidningar själv innan han delade ut dem, och att helt enkelt sortera bort alla brev som han tyckte var ”insignificant”. 1924 var den ärorika amerikanska postmyndigheten dock honom på spåren. Han kände sig manad att sluta efter att en kontrollant hade börjat utreda en förbluffande mängd klagomål från honom.

Han verkade dock inte ångra sig nämnvärt, utan kommenterade det hela med ett:

As long as I live under the capitalistic system, I expect to have my life influenced by the demands of moneyed people. But I will be damned if I propose to be at the beck and call of every itinerant scoundrel who has two cents to invest in a postage stamp.

Amen. Jag vill gärna tro att han hade delat ut mina böcker, men jag misstänker att han skulle ha läst dem först. Särskilt eftersom den här sändningen inkluderade Åsa Fosters Man måste inte alltid tala om det.

Det är oklart om jag någonsin hade fått den, eller om han helt enkelt hade behållit den själv.