Så jag leker med idén till en bok. Kanske min nästa, kanske näst-nästa, beroende på om jag plötsligt utvecklar talang och yrkesskicklighet inom den närmaste tiden. Vi får se.

I vilket fall som helst, som George skulle säga, närmar jag mig den här gången idén på ett litet annorlunda sätt. Jag tänker långsamt. Planerar. ”Leker med” idén, som jag säger, även om det i så fall är ungefär som barn leker: på blodigt allvar och med benägenhet att sluta i upprörda tårar. Eller bara tröttnas på och överges för andra saker.

De senaste veckorna har jag slagit mig till ro med en ny vardag: jag jobbar på idén några timmar per dag, fokuserat, i alla fall måndag – onsdag (jag zoomar ut lite i slutet av veckan). Jag städar, fixar administrationen, lagar mat. Jag går på vattengympa; två, tre pass i veckan. Mellan torsdag – söndag träffar jag ibland någon människa. Det är en fin vardag. Tillräckligt.

Nu har jag faktiskt kommit så långt att jag börjar få en känsla för karaktärerna, inklusive några mindre viktiga bikaraktärer som jag ändå är mycket förtjust i. Jag vet deras problem när boken börjar. Jag vet ungefär hur de beter sig på en bar. Jag vet vad de drömmer om även om de själva inte gör det. Det enda jag inte vet är vad som ska hända dem. Det är som om de alla mest glider runt i sitt liv, fast, gör samma saker om igen i väntan på att något ska hända. Livet, äventyr, vad som helst, något.

Först idag slog det mig att det är ett väldigt stort ansvar att ha en hel grupp människor som väntar på att jag ska få något att hända i deras liv, när det enda som händer i mitt är att jag sett klart på alla avsnitt av Snobbar som jobbar och nu har gått över till MASH. 

Ingen borde förlita sig på att jag skulle kunna få något att hända i deras liv.