Tänk om det inte är så att Monstret är oresonligt och grinigt osv. utan helt naturligt bara är trött på att behöva existera runt tillsammans med mig? ”Jamen visst, nu ska vi alltså sätta oss i soffan och se ännu ett avsnitt av Morden i Midsomer. Festlig som alltid, Katarina. Nej, nej, tänk inte på mig, det är inte precis som om jag behöver ha ett liv.”

Kanske har jag varit orättvis mot det inre Monstret/Haggan. Nu verkar hen i alla fall ha slappnat av lite när solen skiner och jag har en hel dag som ska ägnas åt trevlig lunch med gammal bekant från Röda kors-tiden, skrivande på samma fik där jag skrev stora delar av mitt c-uppsats (stora bord och gratis påtår; mina kriterier för ett bra fik har inte ändrats sen dess), ett besök på Science fiction-bokhandeln för inköp av Terry Pratchett-böcker samt min improvisations-teater-kurs.

Monstret är nöjd.