I maj beger jag mig på en episk USA-turné. Mängder med delstater och bokhandlar ska passeras i rask takt, ungefär en per dag i tre veckor. Förberedelserna har redan börjat: igår köpte jag en ny resväska. Jag hade Carina med mig som guide i djungeln, så det gick lätt och smärtfritt. Försäljaren hoovrade i bakgrunden och sa: ”Säg till om ni har några frågor. Fast ni verkar klarar er bra själva. Du kan ju lika mycket som jag.”

Jag berättade om det framgångsrika resväska-köpet för min amerikanska vän.
”Så vad blev det för väska?” frågade han.
”En lätt, svart, helt vanlig väska”, sa jag.
”Så oväntat”, sa han.
”Den måste vara lätt om jag ska flyga en gång per dag.”
”Det kommer bli spännande hur du ska göra med böckerna.”
”Jag kan inte köpa böcker hela tiden när jag flyger. Jag kan ju liksom inte dyka upp på flygplatserna med femton bokkassar som jag måste försöka checka in.”
”Och ändå”, sa min amerikanska vän, ”kan jag på något sätt se det scenariot framför mig.”

Jag har också börjat med andra förberedelser. I slutet av min episka turné ska jag ägna en vecka åt efterforskningar inför min tredje bok. Den utspelar sig i centrala Oregon, och den här gången kommer jag faktiskt ha varit på platsen där boken utspelar sig (jag vet inte om det nödvändigtvis är en fördel, tänk om jag inte hittar något bra ställe för min fiktiva stad?). Som en del av mina efterforskningar skulle jag vilja intervjua ett sheriffkontor. Anledningarna är flera. Jag vill ha med en county sheriff i min bok. Det är coolt och konstigt och typisk amerikanskt med county sheriffs. Själva termen sheriff är coolt. Ja, ni ser ju. Alla lysande anledningar att emaila och fråga om de har tid att ställa upp på en intervju.

Så idag har jag hittat olika alternativ på counties där min stad kan ligga och googlat deras sheriffkontor. Det första är Klamath County Sheriff Office, som har de fantastiska ledorden i rubriken på det här blogginlägget: Integrity. Service. Accountability osv. osv. Jag älskar att de inte har brytt sig om att välja eller prioritera. De är alla viktiga. Varför begränsa sig till tre eller fyra? Jag har också skrivit ett brev som jag ska emaila till dem där jag ber om en intervju någon gång i slutet av maj. Det var här jag stannade upp och tvekade: min erfarenhet av myndigheter, svenska i alla fall, är att det inte är en briljant idé att emaila om någonting som inte kommer hända förrän om två månader. Visst, de vill kanske ha lång framförhållning, men sannolikheten att de bryr sig om att besvara emailet direkt om det handlar om något som är så avlägset känns minimal. Och om de inte besvarar emailet direkt känns sannolikheten för att de någonsin gör det ännu mindre.

Så jag tänker att jag kanske ska vänta med emailandet tills det är ungefär… en månad i förväg? Är det rimligt? En och en halv? Tre veckor?

Det här är förstås viktiga detaljer som man kan ägna mycket tid åt att tänka på. Minst en dags jobb.