Det här har inget som helst samband med hur det går med skrivandet, men idag har jag bestämt mig för att laga Ägg Benedict till frukost. Det är för mig en sån rätt som man bara inte lagar själv. Jag visste inte ens vad det var före Bridget Jones fantiserade om att laga det för mr Darcy (”depending, of course, on what egg benedict was” eller något sånt. Jag har glömt bort det korrekta citatet).

”Jag ska göra egna Ägg Benedict!” förkunnade jag glatt för min amerikanska vän.
”Har du gjort Hollandaisesås förut?” frågade han imponerat.
”Gjort? Jag har köpt det förstås.”
”Öh”, sa han. Till hans försvar ska sägas att han inte rakt ut frågade vad, exakt, det var som var hemmalagat i så fall. Men frågan hängde ändå där i luften.
”Jag ska göra poached eggs!” (Vårt Skypande gör verkligen inte underverk för mina anglicismer. Min stackars redaktör kommer få slag).
Tystnad.
Jag tror inte han var riktigt så imponerad av det som han borde vara. ”Förlorade ägg! De är omöjliga. Ologiska. Man häller alltså i ägg i sjudande vatten och på något sätt blir det inte bara en vit sörja.”
Tystnad. Sen: ”Jag har all tilltro till din förmåga.”

Det mest uppenbara resultatet är att jag nu har ett kök i kaos. Föreställ er en tonåring som lagar mat för första gången och glatt visar upp resultatet medan ni bara kan se på katastrofplatsen som nu är ert kök.

Så till själva matlagningen. På torrt, kallt rostat bröd serveras skinka (den misslyckades jag i alla fall inte med), avocadosmör (också framgångsrikt), en vit, lätt överkokt sörja (inte en framgång) och köpt hollandaisesås.

”Jag önskar att jag hade varit där”, sa den amerikanska vännen som inte sett resultatet. Eller smakat det.
”Eh, ja”, sa jag. ”Du hade säkert uppskattat det.”

Så nu har jag ett nytt projekt för veckan: lära mig göra förlorade ägg!

Jag ska bara köpa fler ägg först. Många, många fler ägg.