Under min episka USA-turné i våras hade jag ett fantastiskt gemensamt evenemang med Fredrik Backman i en svensk-ättad stad i Minnesota. Jag vet inte hur vi kom in på det, kanske fick han en fråga om hur framgången kändes, och han pratade om hur framgången säkert var tillfällig osv. Och sen sa han att det inte spelade någon roll, eftersom: ”Jag skriver som medelålders män spelar gitarr.”

Jag älskade den jämförelsen. Det spelar liksom ingen roll om det där rockbandet aldrig riktigt blev av, man sitter ändå uppe på kvällarna med gitarren bara för att det är roligt (Pappa, om du läser det här: det är aldrig för sent. Jag är säker på att rockbandet kommer så småningom).

Så nu försöker jag föreställa mig att jag är en medelålders man med en gitarr, med den fördelen att mitt skrivande varken stör Cissi eller min tillfälliga franska inneboende (Pappa, om du läser det här: det där gäller förstås inte dig. Ditt gitarrspelande är ju aldrig störande).