Isak kom förbi på frukost. Jag gjorde Egg benedict åt mig själv (Isak: ”Jag tror jag tar en macka”), hårdkokt ägg åt Isak (”Jag tror jag tar mitt hårdkokt”), yoghurt med rostade havregryn och hallon samt bisarra mängder kaffe.

Resultat var blandat. Isak kände sig manade att googla pocherade ägg. ”Jaså, är det så dom ska se ut”, sa han fascinerat.
”Isak”, sa jag. ”Smaka på de här havregrynen. Smakar de brända?”
”Ja.”
”Du är ingen riktig man. Havregrynen skulle kunna stå helt i lågor och deras enda kommentar skulle vara att de kan skrapa bort det brända.”
”Är det inte bättre att jag ändå känner skillnad mellan bränd mat och din övriga mat?” frågade han, helt rimligt.

Medan jag tog fram havregryn-påsen igen och började om små-nynnade jag för mig själv, hällde upp hallonen, nynnade på en annan melodi, tog av den kokande kastrullen med Isaks ägg och blev gradvis medveten om att Isak liksom stirrade på mig.

”Du nynnar”, sa han.
”Ja?” sa jag medan jag hällde bort vattnet ur kastrullen och spolade lite kallt vatten.
”Jag tror aldrig jag har träffat Köks-Katarina förut.”
”Igår gjorde jag permesan- och basilikaköttbullar, ugnstekta grönsaker och sötpotatisaioli.”
Nytt stirrande.
”Sötpotatisaiolin var bara ett experiment. Det är inte så att jag brukar göra alla de där sakerna samtidigt. Jag ville bara prova receptet.”
”Vem är du?”