Jag ska villigt erkänna att jag inte normalt sett är någon julfanatiker. Det bästa som hänt med julfirandet är förmodligen året då föräldrarna och min brors svärföräldrar bestämde sig för att dumpa barnen och dra iväg på kryssning över jul och nyår. Det satte ribban för kommande år. Nuförtiden ses vi någon gång när vi kan, ger väldigt begränsade julklappar på tema (förra året: läsbart) och firar Jesusbarnets födelse så som sig bör: med mängder av mat och choklad och en filt och en soffa och absolut inga måsten, inte ens chokladen (men den brukar jag ändå klara av).

Med detta sagt är jag om möjligt ännu mindre sugen på julen i år. Jag brukar ändå ha någon helg i november eller början på december då jag inser att julhetsen är en perfekt ursäkt att dricka varm choklad och julmust, äta lussekatter och chokladpraliner och läsa om Charles Dickens A Christmas Carol (en gång per år, vare sig det behövs eller inte).

I år har jag och min inre Hagga bestämt oss för att det låter alldeles äckligt trevligt och därför självklart måste undvikas. Här skas inte bli på bra humör eller ha lite så där mysigt och fint i mörkret eller ens bli sockerhög. Nej, jag ska dricka för mycket kaffe, skamlöst kedjeröka och sitta och muttra bittert för sig själv, helst tillsammans med Isak och hans inre Hagga (våra inre haggor kommer oerhört bra överens).

Jag pratade med det här med Syrran igår.
Jag: ”Jag har inte ens ätit lussebullar.”
Syrran: ”Jag gjorde det igår…”
Jag: tystnad.
Syrran: ”De hade tre för två-erbjudande.”
Jag: ”Var de goda?”
Syrran: ”Alldeles otroligt goda.”
Jag: tystnad, medan jag tänker på alldeles otroligt goda lussebullar.
Syrran: ”Och sen åt jag de andra två också och blev illamående. Så det kanske tar ut trevligheten lite?”
Jag: ”Om man blir illamående måste det ju vara okej.”