Igår passerade jag en kvinna vars hela ansikte ingav instinktiv sympati. Jag vill vara vän med henne, tänkte jag. Jag vill sitta på en soffa och småprata med henne! Hon hade stora, intelligenta och roade ögon, och av någon anledning kände jag stark att hennes ansikte borde arrangera sig i ett vänligt småleende och intelligent höjda ögonbryn. Varför borde hon le vänligt och höja på ögonbrynen? Och varför borde hon göra det elegant sittande i soffa?

Efter ungefär tjugo meter tvärstannade jag och tänkte: Mrs Gardner! Eller i alla fall kvinnan som spelade henne i BBC-serien. Tyvärr eller som tur var hade hon redan försvunnit iväg promenerandes arm i arm med en kvinna så jag kunde inte jaga efter henne och bönfalla henne om att bli vän med mig.

Tänk att sitta och samtala med det ansiktet?

För övrigt kommer min bok ut i engelska bokhandlare idag. Det kan komma ett antal lätt hysteriskt över-livs-positiva blog-inlägg framöver. Få saker kommer dock vara lika chockerande sensationella som nyheten att jag igår joggade över några broar på Themsen.

Ja, i ett par minuter joggade jag. Sen stapplade jag fram, döende och flåsande medan jag kämpade för att njuta av åsynen av Big Ben på andra sidan, men det är också träning tänker jag.

)