Jag är ohjälpligt sentimental när det kommer till små fina vardags-handlingar. Pass it forward och allt det där. Jag gillar tanken på någon sorts balans och att goda gärningar sprider sig till fler och får sin belöning så småningom. Jag erkänner villigt att det inte finns något vetenskapligt stöd för den här tanken och att det med tanke på världsläget verkar högst osannolikt, men ändå. Man måste få tro på omöjliga saker också.

Och helt ovetenskapligt vill jag här dela med mig ett litet anekdotiskt bevis för det: idag var jag väldigt duktig och inte bara skrev utan också rensade avloppet (så. nu pratar vi inte mer om det, förutom att slå fast att jag är oerhört vuxen). Genast, som sådana här saker fungerar, fick jag min belöning: ett oerhört charmigt brev från en ung kvinna i Ryssland. Hon hade läst min bok, hittat min adress på min hemsida och bestämt sig för att skriva ett riktigt brev istället, eftersom alldeles för få människor gör det nuförtiden. Hon skrev bland annat att hon var övertygad om att min bok bara kunde ha skrivits av någon som tror på mirakel (helt sant) och att den hade inspirerat henne i hennes eget skapande. Hon skriver poesi och prosa och gör vackra vykort – tar bilderna i hennes stad, Penza, och trycker dem inne i stad på det lokala tryckeriet. Hon skickade med tre fantastiska bilder på kaffe (oslagbart), plommon och ett parishjul över vackra höstträd och hoppades att de skulle vara en extra anledning att le.

Precis samtidigt som jag satt och log åt vykorten fick jag ett meddelande från en lärare i Kansas. Varje måndag började hon dagen med att fråga sina unga elever vad de hade gjort under helgen, och när det var hennes tur svarade hon att hon hade rest till Iowa och träffat hennes vän Sara från Sverige. Sara var i Iowa för att hälsa på sin brevvän, som tyvärr precis hade dött. Vad dog hon av? frågade barnen (barn har alltid ett utmärkt sinne för detaljer) och hon svarade: ”Vet ni, det har jag faktiskt ingen aning om. Jag tror inte det nämndes i boken.”

Jag älskade den anekdoten eftersom den så helt matchar min egen syn på boken (Vad jag har gjort i helgen? Hjälpt miss Marple lösa åtskilliga mord. Jag ligger inte på latsidan) och eftersom jag hade de vackra vykorten från en främmande rysk stad framför mig erbjöd jag mig förstås att skicka några vykort och en hälsningar från Sverige till hennes skola. Hon tyckte att det skulle vara fantastiskt, och skulle för övrigt genast dela med sig av den här fantastiska nyheten till sin syster, som var den som lånade henne min bok och så skrev hon: ”you can’t imagine how big my smile is right now!”

Vilket faktiskt innebär att ett leende har skickats hela vägen från Penza i Ryssland, mellanlandat i Älta, Sverige, och slutligen hamnat i Linn Valley, Kansas. Är inte det en rätt vacker tanke?

Ps. För den som undrar: Penza ligger ungefär 600 kilometer sydväst om Moskva och grundades som en gräns-vaktpoststad. Än idag finns delar av Lomovskaya vaktpostlinjen bevarad mitt i stan, från ca 1640. Från början var det bara enstaka vaktposter i trä, men 1663 anlände arkitekten Yuri Kontransky till Penza för att bygga fort (fortfarande i trä), på tzarens order, som skulle skydda Ryssland från krimtatarerna. (För den som undrar: krimtatarerna härstammar från de mongoler som tog sig ända hit, ledda av en av Djinghis Khans söner, men här riskerar jag att förlora mig i Wikipedias förlovade värld, så det är bäst att jag sätter stopp).