Det har varit en fantastisk USA-semester, och om jag inte vill jobba framöver kanske jag delar med mig av höjdpunkterna i efterhand. Tills dess kan vi nöja oss med att jag har sett träd, köpt böcker, promenerat omkring i Oakland och San Francisco och suttit många timmar på caféer och ”skrivit” (när man är i nya städer får man stirra ut genom fönstret istället för att jobba).

Och nu är jag hemma. Hur fantastisk en USA-semester än är gör det inte underverk för en redan förvirrad person. Jag har varit borta i nio dagar och har nu ingen aning om vad jag gör. Jag tittade i kalendern för att få inspiration, men det enda det innebar var att ett vagt minne dök upp om att det fanns något jag skulle ha skrivit in i den innan jag åkte (”Jag vet att jag tänkte att jag skulle gå igenom ”det” och skriva in det när jag kom hem. Men vad var ”det”?). På fredag hade jag antecknat ”ev vårdejt med Love” och på lördag ”ev vårdejt med Love”. Ett par Facebook-meddelande redde ut det. Vi ska ses på fredag. Eller som Love sa, ”imorgon”.

Jag vet förstås att tidsskillnaden mellan Sverige och USA innebär att man förlorar en dag på hemresan. Man somnar på onsdagskvällen och kommer hem på torsdagseftermiddagen. Uppenbarligen. Det är bara det att jag i mitt huvud också har tänkt att jag åker hem onsdagen den 13. Onsdag. Alltså har jag i mitt huvud också tänkt: ”Det blir perfekt. Då kan jag komma i ordning på torsdagen och få koll på saker och ting, handla, hitta tillbaka till vardagen och börja jobba ordentligt på fredagen.”

Och nu har jag alltså missat dagen då jag skulle få koll. Det är inte ett bra tecken.