Temat för gårdagens sightseeing var död och lidande, och vi började i Arlingtonkyrkogården. Om man hade planerat ett monument över krigens vansinne hade man inte kunnat lyckas bättre än de nästan en halv miljon exakt likadana vita små gravstenarna. Det första man tänker på är den blotta mängden över människor som dött i krig; det andra hur krigen aldrig tar slut. Första världskriget, andra, Korea, Vietnamn, Afghanistan, Irak; det tredje hur oerhört anonyma även hedrade soldater blir. Och ändå tror jag att människor besöker Arlingtonkyrkogården och istället ser militärens storhet. Det kanske är det mest vansinniga av allt.

Medan jag vandrade på de breda gångvägarna och såg ut över oändliga sektioner vita gravstenar, skuggade av ekar, undrade jag hur det skulle vara att begravas så anonymt, en av en halv miljon människor, för evigt definierad av kriget som dödade en. Å andra sidan vilar man i alla fall bland människor som vet vad man gick igenom, istället för att vara omgiven för evigt av idiotiska civila.

Monumenten över okända soldater har alltid rört mig. Under första världskriget såg den brittiska prästen David Railton en grav med ett enkelt träkors på västfronten, med texten: ”An Unknown Brittish Soldier” och idén med en grav eller ett monument för några av de tiotusentals soldater som dog utan att identifieras spreds över världen. I Storbritannien skapades ”the Tomb of the Unknown Warrior” i Westminister Abbey, och i Frankrike placerades ”La tombe du soldat inconnu” i Arc de Triomphe.

Och i USA: ”The Tomb of the Unknown Solider”, på Arlingtonkyrkogården. Inskriptionen lyder: Known but to God.