Just nu är jag inne i den där fasen av skrivande där jag mest går runt och väntar på att idéer på något magiskt sätt ska uppenbara sig. I de flesta skrivarhandböcker är den här fasen känd som ”ursäkter författare använder för att inte bara sätta sig ner på en stol och jobba som en normal människa”. Jag föredrar min beskrivning.

På ett sätt är det en väldigt fin fas. Så lite är klart att alla idéer är välkomna – en plötslig detalj till miljön, ett namn till en person, eller en liten bit bakgrund om deras personlighet. Men den är också rätt påfrestande, eftersom så lite är klart att det för mig känns omöjligt att sätta mig ner och säga åt idéerna att komma.

Jag försöker ibland fortfarande. ”Då jobbar jag med karaktärer idag”, tänker jag beslutsamt och tar fram ritpapperet. ”Okej. Karaktär 1. Det är en … man? Eller kanske en kvinna? Som har ett jobb? Eller inte?” Och sen känns ingenting riktigt verkligt eftersom det mer blir en hantverkmässig övning där idéer vägs rationellt mot varandra. Det vill säga tänks ut och sågas (”Vad kan hans barndomstrauma vara..? Kan det vara fadersrelationen? Alkohol inblandat? Ja men se där, idel origininalitet som alltid”). Till skillnad från när idéer mer kommer till en och man tycker att det är en nyskapande idé med en boknörd som inte har något liv eftersom hon levt helt genom böckerna (”Oooooh. Originellt, Katarina, det här blir roligt!”)

Alternativet är att bara vandra runt och på något sätt hoppas att idéerna ska slå till. De gör det, en eller två per dag, men det känns inte så effektivt direkt. I lördags kom jag till exempel på exakt hur en av karaktärerna bryter ihop, vilket var en viktig del av hennes personlighet och en potentiellt fin framtida scen, men kanske inte tillräckligt för en hel arbetsdag.

En fördel med det här sättet att jobba: om man skulle drabbas av en 24-timmarsförkylning som får en att sova i 24 timmar i allmän feberyra så kan man ändå jobba, eftersom det inte är så stor skillnad mot ens övriga arbetsdagar. Så där låg jag igår, matt och febrig och gravt ofräsch, och tänkte ut en hel scen, komplett med dialog och viktiga handlingstekniska lösningar. Jag insåg även i feberyran att jag var tvungen att anteckna. Så det gjorde jag.

Vilket är anledningen till att jag idag vaknade upp till anteckningen: ”måste ringa lastbilschaufförens vän!! Nej, kollega. Hans fru. Obs! Lastbilen. Kolla upp!!!”

Glasklart. En hel dags jobb bara där.