I nästa vecka kommer Lucy Dillon på besök till Sverige. Hon är ju mästare på feelgood-böcker med hundar i (en fantastisk genre). Jag älskade hennes Herrelösa hundar och ensamma hjärtan, och hennes senaste, När livet börjar om, är fantastiskt fin och charmig. Ja, det blev lite tårar på slutet också, som sig bör.

I vilket fall, Lucy Dillon kommer till Sverige, och på onsdag den 16:e mars ska jag både prata med henne i podden Speaking of Stories och besöka Äppelvikens bokhandel tillsammans med henne. Det här kommer bli alldeles otroligt roligt. Det har förberetts några frågor som vi kan diskutera, och med anledning av detta pratade jag med Teresa på Forum, som är hennes svenska förläggare.

Samtalet fick en något oroväckande start. Oroväckande för Teresa, alltså, och i förlängningen för mitt rykte på Forum.

Från min sida började samtalet så här:
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”
Jag erkänner att det inte var den mest professionella inledningen, men jag visste att Teresa skulle ringa ungefär då och förresten sa min telefon att det kanske var henne (vad är det för text? Kanske: Teresa osv).
Tystnad.
Jag: ”Hallå?”
Teresa (tveksamt): ”Hallå? Slog du ner någon precis innan du svarade eller?”

Från Teresa sida gick samtalet istället så här:
Högljudd duns, som om någon precis blev nedslagen.
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”

Flera frågor infinner sig. Den första är vad dunsen var. Jag hörde ingen duns. Jag tappade inte något precis innan och ni som följer den här bloggen vet att jag har alldeles för lite liv för att slå ner folk till höger och vänster. Den andra frågan är varför Teresas första tanke var att jag slagit ner något. Varför inte tappade en bok? Välte ut en kopp? Någonting som låter som en människa som precis blivit nedslagen.

Ju mer jag tänker på det här, desto svårare har jag att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. Det känns ju inte… trevligt, att det är så de ser på mig på Forum. Hör man en duns när Katarina är i närheten är det förmodligen för att hon slagit ner någon. Igen. Ständigt dessa slagsmål! Man kan inte ta med henne någonstans. Det här är förmodligen ingenting de har berättat för Lucy Dillons agent (”Katarina? Oerhört trevlig människa. Verkligen. Hör ni en duns från ett närliggande rum är det inget Lucy behöver bry sig om.”)

Men en del av mig är också lite, ja, förtjust i mitt potentiellt farliga rykte. Det här kan bero på att jag satt och såg på House of Cards när Teresa ringde (också känt som ”jobb”). Jag hade precis misströstat om att någonsin bli lika tuff och ond som Claire (jag är bara i säsong två, så mig veterligen har hon inte mördat någon. Frank känns lite för mycket att aspirera till) när Teresa frågade om jag precis slagit ner någon.

Jag kanske är lika tuff som Claire? Nu ska jag bara bli lika snygg.

Och apropå Lucy Dillon: vad skulle ni vilja höra oss samtala om?